Är skiljeklausulen "unconscionable"? - En komparativ studie av Sverige och USA gällande oskäliga skiljeklausuler i kommersiella avtalsrelationer

Sammanfattning: Den svenska affärsjuridiken har utvecklats under de senaste decennierna. Influenser har med största sannolikhet hämtats från den internationella arenan och det syns en tydlig tendens mot en utveckling i samma riktning som den amerikanska avtalsrätten. Syftet med denna uppsats är att göra en jämförelse mellan det svenska och det amerikanska rättssystemet och att beskriva möjligheter att jämka eller åsidosätta en skiljeklausul med hänvisning till dess oskälighet. För att möjliggöra detta kommer jag presentera viktiga juridiska principer inom avtalsrätten, tolkningsprinciper och viktigast av allt generalklausulerna om oskälighet i de svenska och amerikanska rättssystemen. År 1976 introducerades 36 § avtalslagen, vilken är att se som en inskränkning av avtalsfriheten. Denna princip har en stark förankring i både det svenska och amerikanska rättssystemet och är högt värdesatt. 36§ avtalslagen gör det möjligt att åsidosätta eller jämka oskäliga (eller unconscionable) avtalsvillkor. Huvudsyftet med bestämmelsen är att skydda den svagare parten i en avtalsrelation, men regeln kan också tillämpas på kommersiella avtalsrelationer där parterna är jämbördiga. Även i det amerikanska rättssystemet är avtalsfriheten en av de viktigaste avtalsrättsliga principerna och domstolarna är därför restriktiva i sitt beslutande om begränsningar. Likväl uppställer unconscionability-doktrinen i UCC 2-302 ett juridiskt verktyg för att åsidosätta vissa avtalsvillkor. Denna framställning fokuserar därför på 36§ avtalslagen i förhållande till UCC 2-302. När det gäller tolkning skiljer sig reglerna till viss del åt mellan länderna. I Sverige är det viktigaste att fastslå den gemensamma partsavsikten, medan det amerikanska rättssystemet lägger större vikt vid avtalets skrivna ord. På så sätt är den amerikanska four corners rule på många sätt den totala motsatsen till den svenska gemensamma partavsikten. Skiljeklausuler förs ofta in i avtal och upprätthålls i de flesta fall. När parter kommer överens om att lösa eventuella framtida tvister genom skiljeförfarande frånsäger de sig sin rätt till domstolsprövning och måste istället få tvisten prövad av en skiljedomstol. Skiljedomarens beslut binder parterna och kan endast under vissa omständigheter bli upphävd av en allmän domstol. Trots detta, och trots att det amerikanska och det svenska rättssystemet härstammar från två olika rättsfamiljer, är det tydligt att båda systemen är ovilliga att åsidosätta skiljeklausuler i kommersiella avtal, med hänvisning till avtalsfriheten. Det finns en omfattande praxis som talar för skiljeklausuler, framförallt baserad på det faktum att skiljeförfarande ofta är ett mer effektivt och mindre kostsamt sätt att lösa en tvist på.