Hur förhåller sig förtal till internetrelaterad kommunikation såsom länkning, framing och bloggar?

Sammanfattning: Det övergripande ämnet för detta examensarbete är bloggar och deras förhållande till förtal. Jag har i detta arbete presenterat förslag och idéer till hur svenska domstolar bör bedöma frågor såsom länkning, framing, användandet av alias, mellanhänders ansvar samt hur väl brottsbalkens påföljdssystem fungerar i förhållande till förtal på internet. För att kunna svara på dessa frågor har jag använt mig av svensk och engelsk doktrin och praxis på området, dessutom har jag dragit analogier från andra omkringliggande rättsområden såsom tryck- och yttrandefrihet. En blogg kan grovt sägas ha två olika former, den ena är att den jämförs med ett traditionellt nyhetsmedium där bloggaren är den samma som den ansvarige utgivaren på en tidning. Den andra är att bloggen jämförs med en poster som sätts upp på en anslagstavla. Skillnaden ligger i att den ena är grundlagsskyddad och inte den andra. En annan faktor som en bloggare måste förhålla sig till är internet som medium. Internet är i sin skapelse global och grundförutsättningen för dess funktion är att informationen blir tillgänglig överallt samtidigt, detta innebär att alla som befattar sig med spridandet av information på internet bör vara medvetna om vidden av nationella och internationella straff- och skadeståndsansvar. Jag har kort försökt redogöra för dessa utifrån ett svenskt perspektiv där jag gått igenom svensk domsrätt samt tillämpningen av Bryssel- och Luganokonventionen. Den sistnämnda har idag, med största sannolikhet, utsträckts till att gälla analogt gentemot alla länder. Då huvudfokus varit bloggar och deras förhållande till förtal har jag valt att koncentrera mitt arbete till två rekvisit i förtalsparagrafen, BrB 5 kap. 1 § som är av särskild vikt för en person som bloggar. Dessa rekvisit är identifiering och spridning. Identifiering i BrB 5 kap. 1 § är enligt paragrafen enbart att det skall handla om en människa. Tittar man däremot även på åtalsstrukturen utläser man snabbt att det även krävs att det är rätt person som åtalar då brottet är ett målsägarbrott. Av denna anledning är rekvisitet att förstå så att den person som är målsägare måste också vara den som är utpekad i texten. Därav är det viktigt att veta hur domstolarna gör bedömningen av huruvida en person är att anse som identifierad. Genom mitt arbete har jag kommit till insikt med att domstolarna intagit en vid tolkning av begreppet identifiering. Det är ofta en bevisfråga där målsägaren har en väldigt låg tröskel att komma över och det räcker ofta med att det funnits en risk för att någon person kunnat tro att det är målsägaren som åsyftas i uppgiften. En anmärkningsvärd iakttagelse är att domstolarna till och med ansett det möjligt att dela upp information, exempelvis foto och text, och behandlat dessa som två olika källor till identifiering oavsett om de var motstridiga. Spridning av en uppgift innefattar flera olika moment men jag har främst fokuserat på ansvaret vid vidarebefordran och länkning. Dessa båda utgör i grunden samma problematik, att en person befattar sig med en redan befintlig uppgift men genom att sprida den vidare får fler personer än vad som var fallet tidigare del av uppgiften. Den rådande svenska tolkningen av vidarebefordran är att detta inte är en ursäktlig omständighet utan BrB 5 kap. 1 § uppställer ett kontrollansvar för alla som befattar sig med en uppgift. Detta medför att även länkning torde bedömas på samma vis. Det finns än idag inget rättsfall där en person blivit fälld för att enbart länkat en uppgift vidare även om jag anser att denna möjlighet torde finnas. Alla former av länkning kan dock inte jämställas rakt av med vidarebefordran utan även faktorer såsom kontroll och insikt i vad som återfinns på den länkade sidan kan fälla avgörandet. I anslutning till spridning har jag även diskuterat huruvida de mellanhänder som finns på internet kan sägas ha ett ansvar för den information som sprids genom dem eller lagras på deras servrar. De slutsatser jag har kunnat dra har jag även försökt applicera på bloggens kommentarsfält. Det centrala verkar vara vilken deltagandegrad och medvetenhet som finns hos bloggaren eller mellanhanden. Som avslutning på detta arbete har jag även berört de olika påföljder som finns tillgängliga enligt svensk rätt. Jag upptäckte under arbetets gång att de påföljder som domstolarna använde sig av inte ger offret någon direkt lindring, detta torde bero att den förtalande uppgiften inte försvinner på internet såsom den gjorde förr i tiden utan med dagens sökmotorer kommer all information fram oavsett när den publicerades. Jag kan efter att ägnat en stor del av tid till att undersöka alla dessa frågor konstatera att i motsats till min ursprungshypotes så håller BrB 5 kap. 1 § förhållandevis bra även i det teknikbaserade samhälle vi lever i idag. De stora utmaningarna med internetrelaterad kränkning ligger istället i att skapa en enhetlig tolkning av vilka uppgifter som är att anse som nedsättande samt försöka skapa en möjlighet för personer att väcka åtal utan att de riskerar alla sina besparingar. Jag anser även att en påföljd där målsägaren kan tvinga bort informationen från internet bör utredas. Om inte detta sker riskerar vi nämligen att översvämmas med kränkningar på internet som ingen vågar eller vill göra något åt och i förlängningen urholka förtalsparagrafens syfte.