Hemlig dataavläsning : Om integritetsproblematik och skyddsmekanismer

Sammanfattning: Allt eftersom tekniken har flyttat det dagliga livet till digitala plattformar har kriminaliteten följt tätt bakom. Den ökade möjligheten till anonymitet på internet har gjort att kriminella grupperingar och individer nu har lättare att dölja sina aktiviteter. Brottslig verksamhet sker i allt större utsträckning på nätet, både vad gäller mindre egendomsbrott såväl som försök och förberedelse till grövre vålds- och narkotikabrott.[1] Det räcker i stort sett med att en misstänkt kommunicerar med Whattsapp, Facebook Messenger eller Signal för att avsevärt försvåra för en brottsbekämpande myndighet att läsa av den kommunikation som går via elektroniska plattformar. De mer sofistikerade grupperingarna har därtill möjligheten att kryptera kommunikation på sätt som gör den praktiskt taget omöjligt för en brottsbekämpande myndighet att avläsa. Det enda tillfället att komma över informationen skulle i många fall vara om denna kunde inhämtas redan då avsändaren eller mottagaren formulerar eller mottar ett meddelande. Det kräver i sin tur att myndigheten kan övervaka den elektroniska plattformen genom programvara eller hårdvara installerad i den misstänktes dator eller mobiltelefon.[2] Metoden kallas för hemlig dataavläsning och är en samlings-benämning på en rad olika tekniker. Den 8 juni 2016 förordnades en särskild utredare för att utreda hemlig dataavläsning som nytt tvångsmedel för den svenska brottsbekämpningen.[3] Utredningen bemöttes med kritik från bl.a. Datainspektionen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som bägge ansåg att det brast i skyddet för den personliga integriteten. Samtidigt har metoden använts i allt större omfattning runt om i Europa och ansetts nödvändigt för den moderna brottsbekämpningen. Frågan är således hur hemlig dataavläsning förhåller sig till skyddet för den personliga integriteten.