Vem betalar när mina rättigheter kränks? - En kritisk granskning av Högsta domstolens hantering av enskildas skadeståndsansvar vid tillämpning av Europakonventionen

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att utreda och analysera om enskilda kan åläggas ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt Europakonventionen. I uppsatsen behandlas frågan om enskilda, enligt gällande svensk rätt, kan grunda ett skadeståndsanspråk gentemot andra enskilda direkt på Europakonventionen. Vidare görs en kritisk granskning av det svenska rättsläget utifrån dels ett europarättsligt perspektiv, dels ett förutsebarhetsperspektiv. I uppsatsen diskuteras relevanta bestämmelser i Europakonventionen, praxis från Europadomstolen och den svenska rättsutvecklingen. Utredningen visar att Europakonventionen ålägger konventionsstaterna både negativa och positiva förpliktelser. Konventionsstaterna är i många fall skyldiga att aktivt agera för att skydda enskilda från att utsättas för rättighetskränkningar av andra privata rättssubjekt. Konventionen har därför viss horisontell verkan, dvs. verkan mellan enskilda. Högsta domstolen (HD) har dock i två avgöranden, NJA 2007 s. 747 och NJA 2015 s. 899, uttalat att Europakonventionen inte ska ges direkt horisontell verkan på skadeståndsrättens område. Enligt HD kan enskilda alltså inte bli skadeståndsskyldiga med direkt tillämpning av Europakonventionen. Istället ska svensk skadeståndsrätt, i den utsträckning det är möjligt, tolkas fördragskonformt. En analys av HD:s uttalanden visar att de kan kritiseras av flera anledningar. Det kan till att börja med ifrågasättas om svensk rätt, som den uttrycks genom HD:s praxis, är förenlig med Europakonventionens grundläggande principer, såsom subsidiaritetsprincipen. Dessutom finns en risk att Sverige, genom att inte låta enskilda som utsatts för rättighetskränkningar grunda en skadeståndstalan direkt på Europakonventionen, gör sig skyldig till en överträdelse av artikel 13 EKMR och rätten till ett effektivt rättsmedel. Vidare kritiseras den avgörande betydelse som HD tillmätt det rättsstatliga kravet på förutsebarhet som ett argument mot att ålägga enskilda ett skadeståndsansvar direkt på grundval av Europakonventionen. Det strikta förutsebarhetskrav som HD tillämpat i rättsfallen går bland annat emot domstolens tidigare praxisuttalanden på skadeståndsrättens område. Sammantaget är min slutsats att HD, istället för att helt avvisa möjligheten för enskilda att grunda ett skadeståndsanspråk gentemot andra enskilda direkt på Europakonventionen, borde tillåta att en bedömning görs från fall till fall.