Förekomst av språkångest hos yrkesverksamma logopeder

Sammanfattning: Syfte. Studien syftade till att undersöka om logopeder som inte har svenska som förstaspråk upplever mer språkångest jämfört med dem som har svenska som förstaspråk när de använder sin expressiva språkliga förmåga på svenska. Ett ytterligare syfte var att undersöka om logopeder som inte har svenska som förstaspråk upplever ett allmänt sämre välbefinnande jämfört med de som har svenska som förstaspråk samt om det fanns ett samband mellan allmänt välmående och språkångest vid språkanvändning. Metod. En webbenkät avseende språkångest (FLA-FS), välmående (WHO-5) och språkbakgrund (LEAP-Q) besvarades av 59 yrkesverksamma logopeder varav 40 logopeder hade svenska som förstaspråk och 7 logopeder hade svenska som andraspråk. Deltagarna var mellan 23 och 65 år. Statistisk analys gjordes med hjälp av Mann-Whitney U test och Spearmans korrelationstest. Resultat. Det fanns en skillnad i språkångest vid jämförelse av de olika grupperna men det var inte riktigt signifikant. Det fanns signifikanta skillnader i välmående mellan grupperna, vilket visade att logopeder som inte har svenska som förstaspråk har lägre välmående än de som har svenska som förstaspråk. Korrelationsberäkningen mellan språkångest och välmående uppvisade inget samband. Slutsatser. Studien kunde visa att logopeder som inte har svenska som förstaspråk mår allmänt sämre än de som har svenska som förstaspråk. På grund av en ojämn fördelning av antal deltagare i grupperna antyder resultaten att ytterligare forskning behövs. Forskningen bör undersöka sambandet mellan främmande språkångest och svenska som andraspråk hos yrkesverksamma logopeder när de använder sin expressiva språkliga förmåga samt sambandet mellan språkångest och allmänt välmående.