Återförsäljares rätt till avgångsvederlag - Ur ett rättsekonomiskt perspektiv

Sammanfattning: De tre olika mellanmännen i svensk rätt är kommissionärer, agenter och återförsäljare. Gemensamt för samtliga är att de fungerar som en del av distributionskedjan. Till stora delar är mellanmännen beroende av huvudmannens prestationer eftersom mellanmännen inte bedriver någon egen produktionsverksamhet. Till följd av detta är det vanligast att huvudmannen styr de villkor för vilka mellanmännen ska utöva sin verksamhet. För kommissionärerna och agenterna har detta förhållande resulterat i omfattande, delvis tvingande, lagstiftning till skydd för dessa. Trots att återförsäljare liknar agenter och kommissionärer, både till sin natur och till sitt ändamål, finns det ingen lag om återförsäljare och därmed ingen föreskriven rätt till avgångsvederlag. Omständigheterna bakom detta är en kritiserad lagstiftningsdiskussion som resulterade i att ett standardavtal och en möjlighet till analog tillämpning av närliggande lagar bedömdes vara tillräckligt för att tillgodose det behov av rättsligt skydd som alltjämt konstaterades föreligga. I praktiken har det visat sig att det råder oklarheter om vilka rekvisit som måste vara uppfyllda för att rätten till avgångsvederlag ska föreligga genom analogier. Oklarheterna leder till att återförsäljare tenderar att stå utan skydd samtidigt som andra mellanmän skyddas genom tvingande lagstiftning. Huruvida det bör finnas en föreskriven rätt till avgångsvederlag för återförsäljare kan studeras ur många olika perspektiv. Genom komparativa studier kan det konstateras att sådan rätt existerar i andra rättsordningar men saknas i Sverige. Ur ett rättsekonomiskt perspektiv finns det omständigheter som indikerar att den totala nyttan hade ökat om det funnits en lagreglerad rätt till avgångsvederlag för återförsäljare. Detta, tillsammans med ovissheten vad som gäller för återförsäljare, leder till slutsatsen att lagstiftningsdiskussionen bör återupptas.