Fler träd i staden : hur kan krontäckningsgraden ökas i östra Uppsala?

Sammanfattning: Urbana träd kan erbjuda en mängd ekosystemtjänster på lokal nivå som har förmågan att främja både vår hälsa och ekonomi. Med mer extremt väder i form av bland annat skyfall och urbana värmeöar blir detta allt viktigare att tänka på. Dessutom bebos våra städer av betydligt fler arter än bara människor, och även dessa kan i hög grad gynnas av dessa tjänster. I syfte att försöka öka krontäckningsgraden i städer har Cecil Konijnendijk tagit fram 3-30-300-regeln. Målet med den är att alla ska kunna se minst tre träd från sitt fönster, att städer ska ha minst 30 % krontäckningsgrad samt att ingen ska ha längre än 300 meter till en grönyta. Parallellt med denna regel har Naturvårdsverket introducerat en egen riktlinje: minst 25 % krontäckningsgrad och en ökning på 2 procentenheter inom tio år oavsett nuvarande nivå. Detta arbete har utgått från båda dessa riktlinjer för att undersöka hur krontäckningsgraden skulle kunna ökas i tre utvalda områden i östra Uppsala. Uppsala har idag en krontäckningsgrad på cirka 28 % men den är betydligt lägre i just de östra delarna. I GIS-programmet ArcMap har flera olika scenarion skapats för att se hur en ökning skulle kunna gå till. Resultatet varierar till viss del mellan de tre undersökta områdena men vissa mönster går att se. En ökning med 2 procentenheter verkar fullt möjlig inom samtliga områden, framförallt om kommunen och privata fastighetsägare samarbetar. Dock är det svårt att precisera hur lång tid som behövs innan kronorna på de träd som föreslagits har blivit tillräckligt stora för att ökningen ska vara ett faktum, förmodligen hade detta inte skett inom en tioårsperiod såsom Naturvårdsverket önskar. Det framstår inte som realistiskt att nå 30 % krontäckningsgrad i östra Uppsala med dagens markanvändning. Med förändrade behov och prioriteringar kan det dock bli möjligt i framtiden. För att nå denna typ av mål verkar tydliga metoder inkorporerade i kommuners policyer vara nödvändiga. Både Konijnendijks och Naturvårdsverkets riktlinjer tycks fullt möjliga att använda som utgångspunkt för sådana metoder.