Måste man samtycka till samlag? - En studie av en samtyckesreglerings för- och nackdelar med en medial utblick

Sammanfattning: Sexualbrotten i svensk rätt kräver idag att gärningsmannen har använt någon typ av våld eller hot, eller har utnyttjat ett hjälplöst tillstånd. År 2003 kom emellertid Europadomstolens avgörande i Bulgariendomen, i vilken kan utläsas att varje sexuell handling som begås utan samtycke ska vara straffbar. Sedan dess har det i Sverige livligt debatterats om huruvida domen innebär att den svenska lagen måste ändras så att det uttrycks direkt i lagtext att samtyckesbrist konstituerar brott, eller om man tolkningsvis kan läsa in detta under nuvarande straffbud. Inom doktrin råder skilda åsikter, och även inom media har ämnet debatterats. Trots att 6 kap BrB (som reglerar sexualbrott) reformerades 2005, tillsattes en ny utredning redan 2008 med uppdraget att ta ställning till om det nuvarande kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt bör ersättas med ett krav på bristande samtycke, och att föreslå hur en sådan reglering skulle kunna se ut. Förslaget redovisades i SOU 2010:71, där utredningen visar förslag både på en reglering som enbart bygger på samtyckesbrist och på en reglering som bygger på en utvidgning av dagens reglering i kombination med en kompletterande samtyckesreglering. När detta förslag presenterades under hösten 2010 var redan en debatt om sexualbrott aktuell i Sverige, med anledning av sexualbrottsanklagelserna mot Julian Assange. Diskussionen kom att beröra vad som ska betraktas som ett sexuellt övergrepp och var gränsen går mellan övergrepp och dålig sexuell upplevelse och i media framkom många olika åsikter både från jurister och från lekmän. Assangefallet blev därför en intressant utgångspunkt för att i uppsatsen belysa sexualbrotten inte bara juridiskt utan även från lekmäns synpunkt, med fokus på hur mediediskussionen påverkar rättstillämpningen. Assangefallet har i uppsatsen även använts för att jämföra dagens reglering med lagförslaget i SOU 2010:71. Uppsatsens syfte har varit att utreda en samtyckesreglerings för- och nackdelar med bakgrund mot de åsikter som framkommit både i juridisk doktrin och i media. Min slutsats är att den typ av kompletterande samtyckesreglering som föreslås i SOU 2010:71 är en tillfredsställande lösning, då man får en sådan reglerings fördelar vad gäller normerande verkan och möjlighet att täcka in fler straffvärda handlingar samtidigt som våldtäktsbrottet reserveras för de allra allvarligaste sexuella kränkningarna i en egen paragraf.