Bygga Bo Aspö

Sammanfattning: Utanför Dalarö i Stockholms skärgård ligger ön Aspö. Det är en två kilometer lång remsa av granit, täckt av ljung och tall. I norr höjer den sig 30 meter över havet och sluttar sedan ner i vattnet i söder. Längst i norr, lutande mot berget, ligger min familjs sommarställe där jag spenderat alla min barndoms somrar. På tomten finns idag fem små stugor, de flesta byggda av min mormors man Anders eller hans pappa Gösta. Sedan många år tillbaka pågår det en diskussion i Stockholms skärgård: om skillnaden mellan äldre och samtida arkitektur. Jag har funderat på om frågan om huruvida samtida arkitektur passar in egentligen handlar om något annat än stil. Den franska filosofen Maurice Merleau-Ponty talade om kroppen som en förutsättning för vår förståelse av världen och att vi som subjekt snarare är en oskiljaktig del av den snarare än enskilda objekt som rör oss vid sidan av varandra. Fanns det en starkare koppling mellan det byggda och de boende då, eftersom man ofta själv byggde sina hus och därmed hade en annan kroppslig förståelse för det byggda? Man använde material från platsen och byggandet tog längre tid, under vilken platsens okvantifierbara värden hann ge sig till känna. Med ett autoetnografiskt perspektiv har jag försökt förstå hur ett fenomenologiskt perspektiv kan användas i en gestaltningsprocess – kan det leda till en samtida arkitektur i större samklang med sin omgivning?