Straffrättsligt föräldraansvar - från att ansvara genom underlåtenhet att ge barnet skydd, till att bli skyldig till egenmäktighet med barn

Sammanfattning: Överträdelser och brister i vårdnaden av ett barn är det som behandlas i denna uppsats. Den eller de personer som kan hållas ansvariga i sådana fall är barnets vårdnadshavare. Vårdnaden kan utövas av föräldrarna gemensamt eller enskilt eller av särskilt förordnad förmyndare. Gemensam vårdnad är det tillstånd som anges som huvudregel. Motivet bakom är att det anses vara för barnets bästa. Principen om barnets bästa, att det skall stå i fokus, skall ligga till grund i alla de fall domstol har att bedöma eller avgöra om vårdnadens placering. Vårdnadshavare har att se till att barns behov blir tillgodosedda och ansvarar även i övrigt för barns personliga förhållanden. Det är med utgångspunkt i de övergripande stadgandena om vårdnad i 6 kap. 1-2 §§ FB, som man har att avgöra huruvida en vårdnadshavare kan hållas ansvarig för ett underlåtelsebrott eller egenmäktighet med barn. Brottet egenmäktighet med barn har vårdnadshavaren som målsägande. De flesta andra brott som finns mot en person kan också ha barn som brottsoffer. Vid straffmätningen ses det dock som en försvårande omständighet om den som utsatts är ett barn. Av 29 kap. 2 § BrB framgår att ett barns skyddslösa ställning är värd att beakta och om den tilltalade är närstående till det utsatta barnet, anses det också vara en besvärande faktor för denne. Grov fridskränkning i 4 kap. 4 a § BrB är ett av de stadganden som har en snävare krets av möjliga offer. Barns utsättande för brott av förälder, vårdnadshavare eller annan närstående inryms här. Det är upprepade fall av kränkningar som på ett utökat sätt har blivit föremål för en möjlighet till straff. Vissa av sexualbrotten i 6 kap. BrB är också sådana som är inriktade på att det är just underåriga som utnyttjas. I fallet NJA 2003 s. 174 var det en pojke som misshandlades så illa av sin styvpappa att han avled av skadorna. Mamman åtalades också för vållande till annans död. Detta för att hon inte hade tagit pojken till sjukhus efter den aktuella misshandeln. TR och HovR fällde henne för underlåtenheten, medan hon friades av HD. Detta då hon inte ansågs ha behövt dra slutsatsen att sonen svävade i livsfara, eftersom skadorna var invärtes. Att avgöra när en passivitet kan leda till ett straffrättsligt ansvar är inte helt okomplicerat. Ett brott skall kunna sägas ha blivit begånget genom underlåtenhet. I den svenska straffrätten får detta sägas vara definierat som ett icke-företagande av en handling och ansvar inträffar för en person när denne anses ha bort utföra den. Underlåtenhetsbrotten kan vara äkta eller oäkta. Det förra är när det i lagtexten direkt går att utläsa att underlåtenheten medför ansvar. Ett exempel är underlåtenhet att avslöja eller hindra brott i 23 kap. 6 § BrB. Oäkta underlåtenhetsbrott i sin tur är sådana där underlåtenheten kan tolkas in även om straffstadgandet enligt ordalagen kräver handling. Just vållande till kroppsskada eller sjukdom i 3 kap. 8 § BrB, som nämnts ovan, är ett sådant fall. Det är endast under särskilda förhållanden som ett oäkta underlåtenhetsbrott kan föranleda straffansvar. Det är flera aspekter att ta hänsyn till. Först och främst skall det alltså inrymmas i lagtexten. För att det inte skall anses som orimligt har legalitetsprincipen betydelse i fallet. Kausalitet måste råda mellan den underlåtna handlingen och effekten. Att över huvudtaget ha kunnat utföra den underlåtna handlingen måste ha varit möjligt. Det måste också finnas en plikt att handla för personen. Med andra ord kan det sägas att den som underlåter måste inta en viss ställning som medför handlingsplikt. Denna ställning kan man förklara med hjälp av garantläran. Att vara garant för någon eller något innebär att man av denna person kan begära att denne skall vara verksam för att objektet inte skall drabbas av någon skada. Garantläran har till syfte att begränsa den personkrets som kan hållas ansvarig för ett underlåtenhetsbrott. Nils Jareborg är den som främst har utvecklat denna lära i Sverige och han skiljer mellan övervakningsgarant och skyddsgarant. En övervakningsgarant skall se till att faror från en viss källa för vilken denna ansvarar för avvärjs. En person kan bli straffrättsligt ansvarig för underlåtenhet att avvärja risker framkallade genom eget eller andras beteende eller från andra farokällor. Skyddsgaranten är i sin tur skyldig att avvärja faror som hotar någon eller något som denne ansvarar för. Detta ansvar kan ha sitt ursprung i till exempel en relation av nära levnadsgemenskap, frivilligt åtagande, som till exempel arbeten som badvakt och barnmorska eller genom annan särskild yrkesskyldighet. Det sistnämnda gäller till exempel till följd av tjänsteplikt eller offentlig ställning. En förälder har både en ställning som övervakningsgarant och skyddsgarant gentemot sitt eller sina barn. Skyddsgarantställningen är dock det som har betydelse för uppsatsens ämne&semic en vårdnadshavares straffrättsliga ansvar i sådana situationer där ett barn kommer till skada. Reglerna om medhjälp i 23 kap. 4 § BrB kan också komma att aktualiseras eftersom att inte ingripa till skydd för något för vars säkerhet man är garant, är ett exempel på att underlätta annans brott. Anledningarna till att man som garant inte har ingripit i en sådan situation kan vara många och det får hållas i åtanke när det gäller möjligheten att döma till ansvar. Först och främst handlar det om möjligheten att känna till situationen eller inte. Sedan är det fråga om varför man inte ingriper, trots insikt. Det kan ju röra sig om allt ifrån ren delaktighet till att man själv befinner sig i en nödsituation. Den åtgärd som vårdnadshavaren utför kan också bli föremål för bedömning. Att egenmäktigt bortföra barnet från den som man har gemensam vårdnad om det med, är att gå för långt i sitt handlande, om man saknar beaktansvärda skäl. Om brottet egenmäktighet med barn regleras det i 7 kap. 4 § BrB. Det finns fyra olika typfall som den gärningen kan inrymmas i. Sammanfattningsvis handlar det om obehöriga ingrepp i den vårdnad om barn som utövas av föräldrar, förmyndare eller andra vårdnadshavare. Det är den redan nämnda situationen som främst har betydelse för fallet av överträdelser i vårdnaden. De andra rör då någon som inte är vårdnadshavare skiljer ett barn under femton år från vårdnadshavare, då den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt och slutligen då någon skiljer ett barn från någon som vårdar det med stöd av LVU. Vid bortförande av barn vid gemensam vårdnad är det i första hand begreppet ''utan beaktansvärda skäl'' som är det avgörande. Brott är uteslutet så snart vårdnadshavaren har goda skäl för sin handling. Avsikt att skydda barnet mot övergrepp eller ohälsa eller att bespara det skadliga intryck, till exempel i samband med makes alkoholmissbruk, är exempel på beaktansvärda skäl. En allmän förutsättning för att sådana skäl skall föreligga är att de risker barnet är utsatt för kan antas bli undanröjda eller motverkade genom miljöbytet. När det i stället gäller handlingar som verkligen är att se som egenmäktiga och till och med är att falla under grovt brott, kan ses då man för barnet utomlands. Ett barn kan ta allvarlig skada av att skiljas från sin andra förälder, sin invanda miljö och att ha förts till eller hållits kvar i ett främmande land. Ett handlande som strider mot 7 kap. 4 § BrB kan bland annat försvaras genom att man har handlat i nöd. Genom garantläran ges vårdnadshavaren rätt att handla då barnet ansetts vara i fara. 24 kap. 4 § BrB stadgar att en gärning som någon begår i nöd, endast utgör brott om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Hänsyn tas till gärningsmannens subjektiva uppfattning. Det inte är lätt att avgöra i vilka fall som en vårdnadshavare har rätt att ingripa och utföra någon form av åtgärd, som påverkar den andre vårdnadshavarens rätt till sitt barn, utan att själv vara egenmäktig. Det är på detta sätt som gränsdragningsproblematiken mellan underlåtelsebrott och egenmäktighet med barn uppkommer och visar på att det finns en del frågetecken att räta ut. Det är svårt att mer konkretisera vid vilka situationer som en vårdnadshavare är skyldig att ingripa. Det samma gäller då det handlar om att lättare kunna klargöra vid vilka situationer som en vårdnadshavares åtgärd är att anse som för långtgående. Detta är inte något som klart framgår av lag och nog inte heller kan göra det. Det är så många olika motiv och förutsättningar man har att göra med i varje enskild situation. Varje fall har sina individuella faktorer som kräver sin egen bedömning, så att utvidga lagtexten till att bli mer specifik måste ses som en omöjlighet. Det som kan göras för att domstolarna lättare skall kunna ge korrekta domslut är att det framför allt behövs ordentliga beslutsunderlag och förundersökningar. Uppkomna misstankar om brott mot barn måste tydliggöras mer. Skulle fler sådana händelser nå domstol skulle det leda till fler avgöranden och därmed en utökad vägledning för rättsväsendet i hur de skall döma. Att utredningar läggs ner på grund av bristande bevis är en anledning man bör försöka förändra. Då barn utsätts är det i sig nästan alltid en nackdel i bevishänseende. Barn har därmed en svagare ställning gentemot den vuxne förövaren även i möjligheten i att få rättvisa skipad.