Om skälig tolkning och tolkning av skälighet - En analys av sambandet mellan skälighet och den gemensamma partsviljans betydelse i avtalstolkningen och generalklausulen

Sammanfattning: Framställningen tar upp sambandet mellan skälighet och den gemensamma partsviljan inom ramen för jämkning och avtalstolkning. Frågeställningarna innefattar främst i vilken mån som partsviljan beaktas inom ramen för jämkning, samt i vilken mån skälighetsöverväganden görs inom ramen för avtalstolkning. Detta analyseras sedan i förhållande till grundläggande avtalsrättsliga principer som avtalsfrihet och principen om att avtal ska hållas. Även om skälighetsbedömningen är en objektiv prövning utifrån samtliga tillgängliga data så framgår det i framställningen att partsviljan fortfarande spelar en viktig roll. Den gemensamma partsviljan ligger som ett fundament som domstolarna ogärna frångår om inte omständigheterna vid avtalets ingående eller partsställningen motiverar det. Det konstateras också att användandet av den dispositiva rätten inom jämkning leder till att vissa dispositiva regler blir nästintill att jämställa med tvingande regler på grund av deras påverkan på skälighetsbedömningen. Avtalstolkning handlar i grunden om att finna den gemensamma partsviljan. Trots detta kan konstateras att domstolarna gör rimlighetsavvägningar och skälighetsöverväganden inom ramen för avtalstolkningen. Detta görs genom att domstolarna presumerar att parterna har sökt åstadkomma ett skäligt avtal och att tolkningen av ett visst villkor därför bör ligga så nära en skälig lösning som möjligt. Motsvarande gäller även vid användandet av dispositiv rätt. Domstolarna presumerar även då att parterna har sökt åstadkomma en ordning som liknar den dispositiva rätten om inte något annat framgår klart och tydligt. Därför bör en tolkning också ligga så nära den dispositiva rätten som möjligt. I slutsatserna kritiseras ordningen att domstolarna i allt högre grad beaktar icke partsspecifika omständigheter inom ramen för avtalstolkningen. Detta då det riskerar förutsebarheten, och enligt författarens mening begränsas även avtalsfriheten alltmer till förmån för lagstiftarens välavvägda normal-lösningar. Om det är så att svenska avtalsrätten bör röra sig mer mot en materiell avtalsrätt, där den gemensamma partsviljan och som den kommer till uttryck i avtalet får ge vika för lagstiftarens välavvägda normallösningar, ställs höga krav på domstolarna att klargöra vid vilka tillfällen en skälig lösning är att föredra framför en som speglar den gemensamma partsavsikten.