Upphovsmannens möjligheter att motsätta sig reklamavbrott - en studie särskilt inriktad på filmverk visade i TV

Sammanfattning: 2002 visades Claes Erikssons film ''Hajen som visste för mycket'' och Vilgot Sjömans film ''Alfred'' i TV4 med ett flertal reklamavbrott. Upphovsmännen som ansåg sig kränkta av företagna reklamavbrott anmälde TV4 till Granskningsnämnden för radio och TV. Granskningsnämnden fann med knapp majoritet att reklamavbrotten var förenliga med den offentligrättsliga regleringen. Granskningsnämndens friande ledde till att Claes Eriksson och Vilgot Sjöman förde talan mot TV4 inför allmän domstol för upphovsrättsintrång då de ansåg att reklamavbrotten kränkt deras ideella rätt. Tingsrätten fällde TV4, ett domslut som hovrätten fastställde. Domen i hovrätten överklagades av TV4 och den 25 oktober 2006 beviljade HD prövningstillstånd. Datum för förhandlingen är i skrivande stund inte utsatt. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i avgörandet från Granskningsnämnden och domarna från tingsrätten och hovrätten och aktualiserar de lagregleringar som kan appliceras på situationen med reklamavbrott i film visad i TV. Den offentligrättsliga regleringen i radio och TV-lagen möjliggör för reklamavbrott i program om avbrotten sker på ett sådant sätt att - med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär - varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Den upphovsrättsliga lagregleringen sätter dock upp begränsningar genom att föreskriva att ändringar inte får göras i ett verk om de är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. I uppsatsen redogörs grundligt för ovanstående lagar i kombination med praxis på området. Den upphovsrättsliga bedömningen om en företagen ändring skall anses vara kränkande är komplex och oklarheter råder i nuläget beträffande vilka parametrar som skall användas i bedömningen. Vidare är det oklart hur stor vikt vardera faktor skall tillmätas. Utöver dessa oklarheter föreligger det också en viss tvekan om förhållandet mellan reglerna i upphovsrättslagen och radio och TV-lagen. Att de offentligrättsliga reglerna inte skall påverka den upphovsrättsliga bedömningen står sedan länge klart. Hur de upphovsrättsliga reglerna påverkar en bedömning enligt radio och TV-lagen är emellertid fortfarande inte utrett och författaren ställer sig hoppfull till att denna fråga kommer att besvaras av HD. Ovan anförda aspekter ges även en internationell utblick genom en redogörelse av motsvarande reglering och praxis i Italien, Frankrike och USA. Slutligen konstateras att frågan om reklamavbrott skall anses utgöra en kränkning av upphovsmannen ideella rätt i nuläget snarare är av principiell än av praktisk betydelse. Frågor om reklamavbrott kommer troligen fortsättningsvis lösas avtalsvägen oavsett om HD kommer fram till att reklamavbrotten i Claes Eriksson och Vilgot Sjömans filmer skall anses utgöra kränkande ändringar eller inte. HD:s avgörande är emellertid fortfarande av stort intresse. Blotta vetskapen att reklamavbrott i film kan kränka upphovsmannens ideella rätt torde vara en seger för upphovsmännen. Ett sådant domslut skulle innebära att en upphovsman alltid principiellt kan motsätta sig en visning av sitt verk i TV med reklamavbrott. Huruvida detta innebär att en upphovsman rent ekonomiskt kommer ha möjlighet att tacka nej till en visning i TV, vilken utgör ett av få medier att nå ut med sitt verk i, är en annan fråga.