Bionedbrytning och mikroplastbildning i akvatiska miljöer : Utvärdering avanalystekniker

Sammanfattning: Plastproduktionen har ökat kraftigt i världen sedan 1950-talet, därmed även förekomsten av plastavfall som ansamlas i naturen. Det pågår flera initiativ på internationell nivå för att förebygga och hantera förekomsten av mikroplast i haven och en viktig aspekt för att minska miljöpåverkan från plastavfall är att öka användandet av bionedbrytbara material. Ett flertal analystekniker är tillgängliga i syfte att analysera nedbrytbarheten hos plaster men då metoderna är många och ibland överlappar har flera studier uppmärksammat behovet av harmonisering och standardisering. Syftet med denna studie var att undersöka bionedbrytning och mikroplastbildning av fyra material; lågdensitet polyeten (LDPE), poly (butylene adipate co-terephthalate) (PBAT), cellulosaacetat och papper. Materialen exponerades i kranvatten, sjövatten och havsvatten med exponeringstid 2 respektive 5 veckor. Materialen analyserades därefter med FTIR, DSC, dragprov och vägning. Konduktivitet och pH kontrollerades på mediet. Valda analystekniker jämfördes med syfte att iaktta dess lämplighet utifrån material och medie. Aspekter som analyserades och diskuterades var nedbrytning utifrån molekylär struktur, utifrån omgivande faktorer samt utifrån nedbrytningens tre faser. Studien visade att cellulosaacetat brutits ned mest under perioden, därefter PBAT. LDPE och papper hade inte brutits ned nämnvärt. Den analysteknik som främst visade på skillnader i nedbrytning var vägning. Resultatet indikerade även att analysteknikernas lämplighet varierade med material samt skede av nedbrytningsprocessen. Vägning, pH-mätning och dragprov var de metoder som tillförde mest i den tidiga fasen av nedbrytningsprocessen. Den skillnad som medierna förväntades utgöra för nedbrytningsprocessen var svår att utläsa baserat på genomförda analyser.