Direktkrav i svensk skadeståndsrätt

Sammanfattning: Utgångspunkten i svensk rätt är att en kontraktspart på inomobligatorisk grund endast svarar gentemot sin kontraktspart. Detta förhållande omnämns ofta som ett avtals subjektiva begränsning. Det finns emellertid ett fåtal situationer där denna grundregel åsidosätts så att en skadelidande ändå kan åberopa ett avtal när han söker ersättning av sin medkontrahents medkontahent, trots att han själv inte är en av de parter som slutit avtalet. Möjligheterna att framställa direktkrav är mycket begränsade i svensk ersättningsrätt. I föreliggande uppsats görs en genomgång av de grundläggande principer som i utgångsläget förhindrar möjligheten till direktkrav mot en bakomvarande part. Vidare presenteras de undantagssituationer där sådana krav ändå är möjliga. Möjligheter till direktkrav finns i vissa situationer inom transporträtten, konsumentköprätten, produktansvarsrätten, fastighetsrätten, försäkringsrätten och inom situationer som kan anses innefattas i begreppet gränsområden till kontraktsansvar. En genomgång görs i uppsatsen av respektive område och relevanta rättsfall presenteras och diskuteras. Av betydelse för möjligheten att framställa direktkrav har i vissa situationer förekomsten av så kallade sammanflätade avtal. Detta är mer eller mindre fristående avtal som tecknats mellan olika parter för utförandet av en viss prestation. Ett exempel på denna typ av avtal är olika tjänsteavtal där köparen avtalar med sin medkontrahent och denne i sin tur ingår avtal med en ytterligare part för utförandet av vissa delar av tjänsten. En möjlighet till direktkrav kan i vissa situationer uppkomma som en följ av den här typen av avtalskonstellationer. Vissa av direktkravsmöjligheterna grundar sig på lagstiftning, medan andra har vuxit fram i praxis. Tidigast uppvisade transporträtten redan vid slutet av 1800-talet tecken på denna kravtyp. I dag finns motsvarande möjlighet på ett växande antal rättsområden och utvecklingen görs nu företrädelsevis i praxis. Efter min genomgång har jag funnit en rad fall där regelutformningen kan tyckas inkonsekvent och jag har även blottlagt ett antal situationer där jag argumenterar för en utvidgning av möjligheten att framställa krav direkt mot en bakomvarande avtalspart. För detta talar i vissa situationer bland annat rättsekonomiska argument. Det finns emellertid en rad grundläggande principer i svensk rätt som talar mot alltför långtgående undantag från tankesättet med ett avtals subjektiva begränsning.