Licenssystemet för fri programvara och öppen källkod - En juridisk undersökning av ett alternativt programutvecklingssystem

Sammanfattning: Inom programvaruvärlden är i dag fria programvaror allt mer vanligt förekommande, där operativsystemet Linux är den mest kända och använda fria programvaran. Fria programvaror är uppbyggda kring ett licenssystem som skiljer sig väsentligt från det dominerande proprietära licenssystemet. Den stora skillnaden mellan dessa två utvecklingssystem för programvara ligger framför allt i hur de förhåller sig till programvaruanvändaren, dvs. vilka rättigheter användaren har i samband med brukandet av programvara från respektive system. Programvaror skyddas som upphovsrättsliga verk, och både det fria och proprietära programutvecklingssystem är uppbyggda kring det direkta skydd som erbjuds via det upphovsrättsliga lagsystemet. Det proprietära systemets utgångspunkt är att med grund i dessa regler begränsa användaren till vissa fastställda ramar vid utnyttjandet av programvaran, medan det fria programvarusystemet kan sägas arbeta i motsatt riktning. Det sker både genom att säkerställa att alla användare har största möjliga frihet att utnyttja den fria programvaran på ett för dem optimalt sätt, och genom att lägga grunden för att programvaran förblir fri även för framtida användare. För att möjliggöra denna strategi tilldelas användaren av fri programvara ett antal rättigheter, även kallat friheter, vilka alltså även garanteras alla senare användare av programvaran. Dessa fyra friheter innebär att alla användare måste ha: 1. frihet att utnyttja programvaran för valfritt ändamål, 2. frihet att undersöka programvarans källkod och ändra programvaran för egna ändamål, 3. frihet att kopiera och distribuera exakta kopior av programvaran, mot betalning eller gratis, 4. samt frihet att ändra och förbättra programvaran, samt sprida dessa modifikationer vidare gratis eller mot betalning. Det som framför allt kännetecknar systemet bakom fri programvara är användarens fria tillgång till källkoden. En följd av detta är att upphovsmannen till en programvara som skall vara fri avtalar bort stora delar av sin upphovsrättsliga ensamrätt, framför allt vad gäller förfoganden kopplade till den ekonomiska ensamrätten. Med fri tillgång till källkoden kan användaren utnyttja redan skriven kod, modifiera denna för egna behov och även vidaredistribuera sin modifikation, vilket möjliggör att även senare användare kan dra nytta av tidigare utveckling. För att på juridisk väg säkerställa systemets efter- och fortlevnad regleras de fria programvarorna av olika programvarulicenser, s.k. fria licenser. Det finns ett stort antal olika fria licenser, vilka något generellt kan indelas i restriktiva och tillåtande licenser. Oavsett denna uppdelning innehåller samtliga fria licenser de fyra friheterna. Skillnaderna mellan olika fria licenser berör istället främst hur de reglerar användarens möjlighet att omvandla modifikationer av fri programvara till proprietär dito, samt hur tekniskt-juridiskt innehållsrika de är. Den idag mest spridda fria licensen, GNU GPL, anses vara en restriktiv licens och är den licens som reglerar Linux, medan det vanligaste exemplet bland de mer tillåtande fria licenserna är BSD-licensen. En vanlig missuppfattning är att fri programvara alltid är gratis, vilket inte är korrekt. Det stämmer visserligen att användaren i regel inte betalar några direkta licenskostnader för en fri programvara, men kommersiella aktörer tar betalt för fri programvara enligt andra affärsmodeller, t.ex. genom tjänsteförsäljning och support. Utifrån ett svenskt perspektiv diskuteras några obligationsrättsliga frågeställningar som kan bli aktuella i förhållande till de mestadels amerikanska, fria licenserna. En är vilken avtalstyp en distribution av fri programvara utgör, närmare bestämt om det föreligger en överlåtelse eller upplåtelse av programvaran? Slutsatsen är en upplåtelse sker varigenom användaren i regel ges en nyttjanderätt, och att villkoren i licensen därför blir styrande över avtalet mellan distributören och användaren (må vara med utökade rättigheter att utnyttja programvaran). Ännu en frågeställning rör den fria programvarans ställning som avtalsföremål, dvs. huruvida en fri programvara skall räknas som en lös sak eller lös egendom i de fall programvaran distribueras som en digital produkt via direkt elektronisk handel. Slutsatsen är att en digital produkt, i det här fallet en fri programvara, räknas som lös egendom. Den köprättsliga lag som då kommer ifråga är den vanliga Köplagen, vilken medför att det från ett konsumentskyddsperspektiv för närvarande finns en diskrepans vid direkt elektronisk handel jämfört med om programvaran/den digitala produkten istället överförs till konsumenten via ett fysiskt medium. I det senare fallet omfattas avtalet istället av Konsumentköplagen. I anslutning till dessa båda obligationsrättsliga frågor berörs även huruvida fri programvara, i dess funktion som digital produkt distribuerad via direkt elektronisk handel, omfattas av de konsumentskyddande reglerna i Distansavtalslagen. Slutsatsen är att även om lagen visserligen omfattar en sådan distribution såvitt gäller vissa regler som aktualiseras före det att avtal har slutits, är det idag inte möjligt att i praktiken tillämpa de centrala reglerna rörande ångerrätt för den här produktkategorin. En vanligt förekommande obligationsrättslig aspekt är att fri programvara ofta tillhandahålles utan kostnad via Internet. Då den fria licensen i de flesta fall är styrande för en sådan benefik upplåtelse, används i detta sammanhang begreppet benefika licenser. En aspekt på detta är om själva erbjudandet rörande en benefik licens kan vara bindande för givaren, vilket bl.a. krävs för mottagarens möjlighet att begära fullgörelse av avtalet. Då det rör sig om ett erbjudande av en gåva är Gåvolagen tillämplig, vari stadgas att en utfästelse om gåva i princip inte är bindande för givaren så länge gåvan ej fullbordats. En närliggande fråga är vilket ansvar en näringsidkare har vid en benefik distribution av fri programvara, speciellt då huvudregeln vid överföring av en gåva är att givaren inte har något ansvar för fel i gåvan oavsett skick. För att detta skall gälla krävs dock att givaren kan påvisa gåvoavsikt genom att uppfylla vissa objektiva kriterier utöver det att distributionen är vederlagsfri. Då näringsidkare kan få problem med att tillfredsställa dessa krav i förhållande till den benefika licensen har den här sortens gåvor därför betecknats som kommersiella gåvor för vilka näringsidkare presumeras ha ett utökat ansvar. Denna slutsats ifrågasätts dock från näringsidkarhåll, och ansvarssituationen kring fri programvara som distribueras utan kostnad för användaren är fortfarande oklar. I uppsatsen undersöks hur de vanligaste fria licensklausulerna, med utgångspunkt från GNU GPL, förhåller sig i en svensk rättslig kontext. Att upphovsinnehavare på sätt som sker enligt licenserna efterger sina rättigheter genom de fyra friheterna bör kunna accepteras utan större reservationer. Istället undersöks licensens omfattande och långtgående friskrivningsklausuler närmare, dels för att undersöka om de uppfyller sådana krav som ställs på oväntade och tyngande villkor, dels för att klargöra i vilken mån licensens egenskaps- och ansvarsfriskrivningar är rimligt avvägda. Slutsatsen är att det finns delar av dessa friskrivningsklausuler som är diskutabla, vilket även gäller klausuler som behandlar automatisk förlust av användarrättigheter och förekomsten av skiljeklausuler i avtalssituationer mellan näringsidkare och konsument. Trots de fria licensernas okonventionella uppbyggnad finns det hittills inte någon tydlig rättspraxis kring legitimiteten av licenserna i sig, varken i Sverige eller utomlands. I det mindre antal rättsfall där giltighetsfrågan ändå kommit att beröras i någon mån har licensernas giltighet hittills bekräftats, och licenserna verkar idag vara generellt erkännande inom branschen. De fria licenserna i sig utvecklas ständigt för nya behov och omständigheter, och mycket tyder på att det fria licenssystemet har fördelar som gör att det kommer att fortsätta ha en viktig funktion inom programutvecklingsbranschen för överskådlig tid.