Tysta leken börjar nu – den som pratar åker ut? En rättsanalytisk uppsats om hur det nya kronvittnessystemet kommit till uttryck i Högsta domstolens prejudikatbildning

Sammanfattning: Som ett resultat av den ökade gängkriminaliteten i Sverige, infördes den 22 juli 2022, ett kronvittnessystem som blivit enormt kritiserat från många håll. Lagstiftaren ansåg det dock vara övervägande nödvändigt med denna reglering, som framförallt avsåg införandet av 29 kap. 5 a § Brottsbalken. Lagändringen kan beskrivas som ett försök att komma ur den rådande tystnadskulturen och initiera en effektiv brottsbekämpning. Innan införandet av lagändringen har kronvittnen endast behandlats i ett fall hos Högsta domstolen, s.k. ”Bilsprängarmålet”. Efter införandet, har ämnet berörts i ytterligare ett fall hos dem, nämligen i ”Glassplittret i väskan”. Uppsatsen undersöker hur den nya lagstiftningen kommit till uttryck i prejudikatbildningen utifrån dess frågeställningar. Med hjälp av en rättsdogmatisk metod, undersöks gällande rätt ur ett rättsutvecklingsperspektiv och ett kritiskt perspektiv. Inledningsvis återges en bakgrund till dagens kronvittnessystem. I denna del förklaras att en kronvittnesreglering huvudsakligen innebär att domstolen, i sin påföljdsbestämning, beaktar att en tilltalad medverkat i utredning av annans brott. I det svenska påföljdssystemet faller kronvittnesbestämmelsen inom ramen för de straffmildrande omständigheterna vilket innebär att den tilltalade kan komma att få en reducerad påföljd. Innan lagstiftningen kom att träda i kraft fanns enbart möjligheten till strafflindring vid medverkan i utredning av egen brottslighet. I ”Bilsprängarmålet” tillämpade Högsta domstolen dock ett undantag när de beaktade de allvarliga repressalier som den tilltalade hade drabbats av, i samband med hans uppgiftslämnande. Detta baserades på 29 kap. 5 § 8 punkten Brottsbalken. I analysen har domen visat sig ha en effekt på det nya avgörandet eftersom de förde liknande resonemang, och därmed sänkte straffet med hänsyn till både den tilltalades medverkan som sådan och den konsekventa hotbilden. I analysen problematiseras rättsutvecklingen utifrån aspekten att belöna kronvittnet på två separata strafflindringsgrunder som egentligen kan uppfattas som en sammanhängande enhet. Därutöver diskuteras kravet på medverkan i väsentlig betydelse som fastställts i det senaste avgörandet. Kravet ger uttryck för en lägre tröskel än vad som kan uppfattas vid första anblick. Detta tyder alltjämt på en prejudikatutveckling som torde stämma överens med lagstiftarens avsikt.