Sa du något eller? – Om provokationers straffmildrande verkan

Sammanfattning: Provokationers strafflindrande effekt har länge setts som självklar i såväl det svenska som andra länders rättssystem. 1989 infördes en bestämmelse i Brottsbalken som uttryckligen bekräftade att provokationer, eller ordagrant enligt bestämmelsen ”uppenbart kränkande beteende”, skulle ses som en förmildrande omständighet vid bedömningen av ett brotts straffvärde. I förarbetet till bestämmelsen utvecklas dock inte skälen för principen i någon större utsträckning, utan den togs snarast för given när påföljdssystemet skulle reformeras. Även i praxis tycks principen i stort sett ha betraktats som underförstådd, utan att domskälen närmare gått in på hur bedömningen skett. Syftet med denna uppsats är att svara på frågan varför provokation ska ses som en förmildrande faktor vid bedömningen av straffvärdet för ett brott. I den doktrin som jag studerat har jag funnit att mycket bygger på vilken syn rättssystemet har på mänskliga känslor, om de är inneboende hos vår art eller inlärda. Jag har hittat en ganska stark konsensus om att svensk rätt lägger tonvikten vid en normativ, moralisk bedömning. Jag ägnar också ett kapitel av uppsatsen åt att reflektera över min slutsats i relation till förändringen i straffideologi, från prevention till förtjänst, proportionalitet och ekvivalens, som successivt ägt rum sedan Brottsbalkens införande. Eftersom provokationens förmildrande verkan går att spåra långt längre tillbaka än till 1989, har frågeställningen varit om denna straffideologiska ändring har någon inverkan på mina antaganden om provokationsbestämmelsens grundvalar. Min slutsats i denna del är att provokationers förmildrande verkan svårligen moraliskt kan underbyggas på samma sätt med en preventionistisk ideologi som med en proportionalistisk. Detta eftersom rättskipningen enligt den första ideologin måste lägga fokus på gärningspersonens faktiska sinnelag och dennes risk för att försättas i en liknande situation igen, medan det enligt den senare inte är tillåtet att överväga framåtblickande skäl, varför fokus flyttas från gärningspersonen till provokatören och dennes skuld.