Penningtvätt inom försäkringsbranschen

Sammanfattning: Försäkringsidén bygger på att kollektivet tillsammans skall skydda den enskilde individen om denne blir utsatt för en skada. Kollektivet utgörs av en gemenskap av personer som hotas av likartade risker. Ibland ser man försäkringsgivaren som en sorts representant för denna gemenskap, som genom sin sakkunskap och överblick har bättre möjligheter än de enskilda skadehotade parterna att konstatera hur stor sannolikheten är för att skada skall inträffa, samt vilket belopp som behöver inbetalas för att risken skall täckas. Försäkringsbedrägerier är det brott som är vanligast inom försäkringsbranschen. Det är numera däremot inte det enda hot som försäkringsbolagen står inför utan på senare tid har man även uppmärksammat en trend där försäkringsbolagen i stor utsträckning även utnyttjas till att tvätta pengar. Det finns många olika metoder att använda för detta ändamål. I grund och botten handlar det emellertid om att pengar som är åtkomna genom brott skall placeras in i det finansiella systemet på ett sådant sätt att deras brottsliga ursprung döljs, och det ser ut som om de härrör från legala transaktioner. Vilken metod som lämpligen bör användas i det specifika fallet är beroende av ett flertal olika faktorer, såsom t.ex. den lokala situationen, hur lagstiftningen ser ut och vilka kontrollerande myndigheter det finns i landet ifråga. Oberoende av vilken metod som väljs kan man dock oftast dela in genomförandet i tre olika faser&semic placering, skiktning och integrering. För att komma åt problemet med penningtvätt inom försäkringsbranschen har försäkringsbolagen under senare år lagt ner mycket energi på sitt utredningsarbete. Arbetet kan sägas vara en av grundpelarna för hela branschen och det är därför av oerhörd vikt att detta fungerar så effektivt som möjligt. Fenomenet med penningtvätt har uppmärksammats även inom andra områden vilket lett till att antalet anmälda misstänkta transaktioner som lämnas in till Finanspolisen under de senaste åren har ökat kraftigt. År 1994 rapporterades 429 misstänkta transaktioner, vilket kan jämföras med 1512 under år 1999. Motsvarande ökning har även kunnat märkas under år 2000. Merparten av antalet anmälningar kommer emellertid från banker och växlingsinstitut, medan man från försäkringsbranschens sida endast rapporterat in ett fåtal misstänkta transaktioner. Detta beror inte bara på försäkringsbolagens motvilja att granska och rapportera misstänkta transaktioner, utan vad som har avgörande betydelse är istället att skadeförsäkringsbolagen inte är omfattade av rapporteringsskyldigheten i PTL, såsom bl.a. livförsäkringsbolag och försäkringsmäklare är. Detta gör att skadeförsäkringsbolagen står inför ett stort problem. De arrangerade skadefall som är regelrätta försäkringsbedrägerier kan de avvisa och anmäla till myndigheterna. De kan däremot inte, pga. sin självpåtagna sekretess gentemot kunden, rapportera de fall där det föreligger ett ersättningsbart försäkringsfall, men pengarna som används för att förvärva densamma härrör från brott. De är dessutom, enligt gällande lagstiftning, sannolikt skyldiga att betala ut ersättning för egendomen ifråga. I Norge är det däremot så att alla misstänkta transaktioner inom ett försäkringsbolag skall rapporteras, så även inom skadeförsäkringsbolag. Det är dessutom enligt norsk rätt med största sannolikhet straffbart för ett försäkringsbolag att betala ut ersättning för egendom de vet är förvärvad med pengar som härrör från brottslig verksamhet. Jämförelsen med norsk rätt är gjord för att visa att vi i Sverige kan bli mer effektiva i vår bekämpning av penningtvätt om vi i likhet med Norge och många andra länder i Europa, ser till att anpassa vår lagstiftning allteftersom det dyker upp nya metoder att tvätta pengar.