Förebyggande insatser enligt LVU

Sammanfattning: Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga är en tvångslag som tillämpas först när frivilliga insatser inte kan ges enligt socialtjänstlagen (2001:453). Dess primära syfte är att fungera som en sista möjlighet för de sociala myndigheterna att ingripa till skydd för barn och ungdomar. I arbetet behandlas regleringen om förebyggande insatser, även kallade för mellantvång, som finns reglerade i LVU och framförallt frågor kring dess tillämpning. Bestämmelsen tillämpas i liten utsträckning och genom att studera förarbeten och intervjua personer inom socialförvaltningen har jag försökt få svar på frågan vad den begränsade tillämpningen beror på. Bestämmelsen om förebyggande insatser infördes i LVU först den 6 juni 1985. Genom denna regel har socialtjänsten fått möjlighet att besluta att den unge skall hålla kontakt med en särskild utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former om det kan antas att den unge till följd av sitt eget destruktiva beteende kommer att behöva beredas vård enligt LVU. Bestämmelsen är menad att minska gapet mellan frivilligheten och tvånget och ge socialtjänsten möjlighet att ingripa i tidigare skeden än när situationen har blivit så allvarlig att man är tvungen att ta till tvångsomhändertagandet. Analysdelen i arbetet består av en sammanfattande diskussion kring frågor rörande bestämmelsens funktion och tillämpning. Det har genom intervjuer bekräftats att mellantvånget tillämpas i liten utsträckning. Orsakerna är många bland annat svårigheten med att dra gränsen mellan tvånget och frivilligheten i förhållande till mellantvånget samt resursbrister inom öppenvården. Regelns funktion är av förebyggande natur men har även fått en kontinuitets strävande karaktär. Med det menas att regeln har används för att skapa kontinuitet mellan de olika åtgärder som finns till socialtjänstens förfogande.