Den andliga odlingens vara eller icke vara - En studie av klassikerskyddet och dess utveckling in i ett modernt kultursamhälle

Sammanfattning: Enligt 51 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) har domstol rätt att förbjuda offentliga återgivanden av litterära eller konstnärliga verk som kränker den andliga odlingens intressen. Uppsatsen syftar till att undersöka vilka ageranden som omfattas av det så kallade klassikerskyddet, hur regeln har utvecklats sedan lagen infördes, samt till att problematisera dess funktion i dagens kulturlandskap. För att bestämma klassikerskyddets syfte redogörs i uppsatsen för hur diskussionerna gick i förarbetena till lagen. Slutsatsen är att 51 § URL syftar till att skydda verk som betraktas som kulturarv – klassiker – mot vad allmänheten skulle betrakta som grova kränkningar. Det är inte upphovspersonens enskilda intresse utan allmänhetens kulturarvsmässiga intresse som är skyddsobjektet. För att försöka fastställa vad som kränker den andliga odlingens intressen studeras förutom förarbetena även tillsynsmyndigheternas ärendehantering samt den domstolspraxis som finns på området. Slutsatsen är att vad som anses kränka den andliga odlingens intressen har förändrats mycket sedan lagen infördes 1960, då exempelvis jazzparafraser på klassiska verk i förar-betena ansågs vara en sådan kränkning. Vad som kränker den andliga odlingens intressen i modern tid är svårt att säga säkert eftersom inget återgivande någonsin i domstol har blivit förbjudet. Tillsynsmyndigheterna har emellertid i modern tid reagerat på framställningar av klassiska verk som används i reklamsammanhang, och i domstol är nu fastslaget att endast be-arbetningar av verk omfattas. I uppsatsen diskuteras slutligen huruvida klassikerskyddet fortfarande är ett bra sätt att uppnå syftet. De problem som identifieras är för det första att den sortens allmänna, gemensamma kulturuppfattning som rådde när lagen stiftades saknas idag, och för det andra att avsaknaden av kontinuerlig domstolspraxis i allmänhet och i högsta instans i synnerhet gör förarbetena, som skrevs i ett helt annat kulturellt sammanhang än dagens, till den enda formella rättskällan.