Strandskyddsdispener : hur kommer dispensgivningen att förändras med förnyelsen av strandskyddslagen?

Sammanfattning: Den första provisoriska strandskyddslagstiftningen infördes i Sverige 1950, även om man tidigare hade skydd för vissa naturområden för att säkra allmänhetens tillgång. De första lagarna som gav stränderna ett skydd skulle fungera i samspel med allemansrätten som då lyftes fram och fick en ny betydelse i samhället. Den provisoriska strandskyddslagstiftningen ersattes av en permanent några år senare, och har därefter har kompletterats och förändrats. Den största förändringen skedde 1975, då strandskyddet blev generellt och därmed obligatoriskt. Strandskyddslagstiftningen gäller vid alla kuster, sjöar och vattendrag och innebär att inga byggnader, anläggningar eller verksamheter får uppföras inom 100 meter från strandlinjen, både i havet och på land. Strandskyddet kan utökas till 300 meter. Strandskyddslagstiftningen har fått kritik för att bland annat vara otydlig och inte anpassningsbar efter lokala förutsättningar. Det har lett till en alltför generös dispensgivning och bristande tillsyn, vilket i sin tur har lett till att alltfler stränder tagits i anspråk. I juli 2009 och februari 2010 trädde en förnyad strandskyddslagstiftning i kraft, vilket bland annat innebär: • Fortsatt generellt strandskydd i hela landet • De särskilda skäl som krävs för att få dispens från strandskyddet preciseras i lagen • Vissa lättnader i strandskyddslagstiftningen kan göras i områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS-områden) • Fri passage ska alltid finnas längs strandlinjen, även i områden som fått dispens för bebyggelse, anläggningar eller verksamheter. • Kommunerna får upphäva strandskydd i detaljplaner och hantera prövning och tillsyn • Länsstyrelsen överprövar dispenser och granskar kommunernas översiktsplaner Lättnader för områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, samt preciseringen av de särskilda skäl som krävs för att få dispens, är tänkt att leda till en mer flexibel strandskyddslagstiftning som i sin tur ska leda till att lagarna för större acceptans och bättre tillämpning. Kommunerna får ett större ansvar än tidigare, vilket ska leda till en mer lokal anpassning av strandskyddet.