Sjuksköterskors erfarenheter av medkännande omvårdnad : Konsekvenser, svårigheter och främjande faktorer

Sammanfattning: Bakgrund: Medkänsla är en viktig del av omvårdnaden och en egenskap sjuksköterskan förväntas ha. Medkännande omvårdnad innebär ett moraliskt agerande där aktiva handlingar avser att lindra lidande, vilket möjliggör ett partnerskap grundat på tillit mellan patienten och sjuksköterskan. Trots att medkännande omvårdnad innebär samhälleliga vinster saknas det ibland i vården. Om medkänsla betraktas som en huvudkompetens kan den bli ett kraftfullt stöd i förverkligandet av god omvårdnad. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av medkännande omvårdnad för vuxna patienter i en somatisk slutenvårdskontext. Metod: En litteraturstudie genomfördes där tio kvalitativa artiklar analyserades genom tematisk analys. Resultat: Analysen visade att utövandet av medkännande omvårdnad förfinas i takt med ökad arbetslivserfarenhet. Förmågan att utöva medkännande omvårdnad ansågs bero på personliga faktorer såväl som förhållandet mellan patienten och sjuksköterskan. Organisatoriska aspekter såsom arbetsmiljö, där tid ansågs vara en avgörande faktor, kan påverka den medkännande omvårdnaden. Slutsats: Sjuksköterskor behöver erfarenhet och stöd för att utföra medkännande omvårdnad och därmed öka omvårdnadens kvalitet. Mängden disponibel tid är en viktig arbetsmiljöfaktor som påverkar partnerskap och sjuksköterskans förmåga att ha ett holistiskt synsätt. Vidare forskning rekommenderas. Det finns behov av att implementera medkännande omvårdnad som kunskapsområde i sjuksköterskeutbildningen.