Who Should Pay for Pollution? - The Relationship between the European Green Deal, State Aid for Environmental Protection, and the Polluter Pays Principle

Sammanfattning: Europeiska Kommissionens riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi fungerar som rådgivande dokument till Medlemsstater när de utvecklar statliga stödåtgärder för miljöskydd och energi. Kommissionen har lagt till förslag att utvidga riktlinjernas räckvidd för att implementera den europeiska gröna given som fastställer målet för Europa att bli klimatneutralt 2050. Investeringsplanen inom den gröna given planerar även att mobilisera en biljon euro det kommande årtiondet. Statliga stödåtgärder för miljöskydd står i strid med förorenaren betalar principen funnen i Artikel 191(2) FEUF. Artikel 11 FEUF innebär även att där finns ett krav att i alla av Unionens aktiviteter och riktlinjer integrera miljöskyddskrav. Principen om att förorenaren ska betala är en utav dessa principer som ska integreras i riktlinjer vilket väcker frågan om hur statligt stöd för miljöskydd kan rättfärdigas. Uppsatsen bedömer nuvarande riktlinjer baserat på deras effektivitet och relevans i ljuset av nuvarande miljömål för EU. Denna diskussion fastställer att de nuvarande instrumenten inte är tillräckliga baserade på nyligen ökade ambitioner för miljöskydd. Av detta följer en diskussion om hur statliga stödåtgärder kan bidra till miljöskydd. Denna diskussion behandlar hur förhållandet mellan principen om att förorenaren ska betala och statliga stödåtgärder för miljöskydd har hanterats förr och hur det verkar som att fokus skiftar i väg från principen. Slutligen diskuteras i vilket mån de nuvarande riktlinjerna har utrymme för att vidgas i enlighet med den gröna given. Denna diskussion avslutas genom att behandla frågan om hur detta stämmer överens med principen om att förorenaren ska betala. Uppsatsen kommer fram till att där finns utrymme för förbättring och bidrar med förslag. Förbättring skulle kunna ske genom att statligt stöd enhetligt med den gröna givens investeringsplan ses som förenligt med den inre marknaden. Uppsatsen genom tolkningen av principen om att förorenaren ska betala finner två sätt att implementera den. Genom att främja en jämn spelplan för produktionssätt och teknologi med varierande mängder utsläpp på den inre marknaden implementeras principen. Spelplanen kan jämnas antingen genom att göra utsläppen dyrare eller göra teknologi och produktion med mindre eller utan utsläpp billigare. Uppsatsen kommer till slutsatsen att det bättre alternativet är att främja utvecklingen av miljövänligare alternativ. Detta för att förhindra att utsläppen flyttar utanför EU och att EU:s industri förblir konkurrenskraftig. Eventuellt när klimatneutralitet nås kommer marknadsmisslyckanden åtgärdas och statligt stöd kommer inte behövas. På dettas sätt kommer principen att förorenaren ska betala implementeras till fullo utan stora samhälleliga konsekvenser.