Gruppbehandling vid strokerehabilitering En systematisk litteraturöversikt

Sammanfattning: Bakgrund Människan är en social varelse och utvecklar genom interaktion med andra en identitet samt olika roller, vilka leder till välbefinnande. Detta används i gruppbehandling inom rehabilitering. Upprättandet av roller kan hindras av långvarig funktionsnedsättning, t.ex. vid stroke vilket kan medföra rollförlust, känsla av utanförskap och hindra utförandet av aktiviteter. Genom stöd av andra i samma situation underlättas bildandet av nya roller, antaganden som stöds av modellerna Peer-learning och the Model of Human Occupation. I dagsläget finns bristfälliga belägg för gruppbehandlingens effekt för personer efter stroke och en sammanställning av befintlig forskning behövs för att identifiera kunskapsgap samt erbjuda arbetsterapeuter stöd i praxis. Syfte Syftet med studien var att kartlägga och beskriva användandet av gruppbehandling som arbetsterapeutisk intervention för vuxna personer efter stroke. Metod En systematisk litteraturöversikt av artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Litteratursökningen genomfördes genom databassökning och manuell sökning, vilka resulterade i tio artiklar som kvalitetsgranskades med SBU:s granskningsmall respektive McMasters Critical Review Form. Texten bearbetades genom tematisk analys. Resultat Temat ‘Mål och syfte’ visade att gruppbehandlingen oftast avsåg att förbättra psykosociala faktorer eller aktivitetsutförandet. ’Form och förutsättning’ visade stor variation av storlek, längd, kontext och innehåll på gruppen, samt olika förutsättningar vad gäller person, miljö, aktivitet och gruppledare. ’Teoretisk förankring’ visade bland annat att aktivitetsvetenskap, social inlärningsteori och the Model of Human Occupation användes som teoretisk förankring. ’Påverkan på deltagaren’ visade att den största nyttan angavs vara att träffa andra i samma situation. Slutsats Det finns ingen färdig mall för hur gruppbehandling ska genomföras i strokerehabilitering, utan detta måste anpassas beroende på deltagarnas behov. Vid kognitiva nedsättningar och hjärntrötthet är det lämpligt med mindre grupper och kortare pass, medan deltagare som kommit längre i sin rehabilitering kan dra nytta av större grupper som träffas en längre tid varje tillfälle.