Alla passar inte i samma kostym. En fallstudie av verbal kommunikation hos elever med språkstörning i olika kontexter i en förskoleklass.

Sammanfattning: Sammanfattning Petrén, A. (2019), Alla passar inte i samma kostym. En fallstudie av verbal kommunikation hos elever med språkstörning i olika kontexter i en förskoleklass. Speciallärarprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp. Förväntat kunskapsbidrag Bruce, Ivarsson, Svensson och Sventelius (2016) menar att elevens språkliga kompetens utvecklas genom rikliga möjligheter att vara aktiv språkanvändare i många olika sammanhang. Det är varken givet eller enkelt att förutspå var en elev blir just en aktiv språkanvändare och med den insikten som grund är uppsatsen tänkt att bidra med ett synliggörande av elevers kommunikativa aktivitet i olika kontexter på en ordinarie grundskola. I första kapitlet i grundskolans läroplan (Skolverket, 2016), beskrivs hur språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade och hur undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Inte minst är det genom samtalet varje elev ska få möjlighet att utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga. Muntliga verbala förmågor är en förutsättning för att kunna vidareutveckla andra språkliga förmågor inom till exempel läsande och skrivande, menar Dockrell, Lindsay, Roulstone och Law (2014). De för språkutvecklingen avgörande muntliga språkförmågorna kan utvecklas under olika förhållanden för olika individer och det bör tas hänsyn till när skolor diskuterar undervisningsorganisation för elever diagnosticerade med språkstörning. Forskningsstöd saknas för att entydigt kunna rekommendera skolplacering och undervisningstyp för elever med språkstörning, sammanfattar Sandgren (2016). Den stora spridningen av elevernas förmågor kräver individuella anpassningar gällande insatser från skolans sida. Elever med grav språkstörning är en heterogen grupp och en komplex samverkan mellan den enskilda elevens förmåga och de förutsättningar skolan har att ge lämpligt pedagogiskt stöd måste avgöra var den mest lämpade undervisningen kan ske. En och samma elev kan dessutom behöva olika lösningar under olika perioder av sin skolgång (SOU 2016:46). Syfte och frågeställningar Syftet med min studie är att öka kunskapen om hur verbal kommunikation ser ut hos elever med språkstörning i olika lärmiljöer. De fyra elever som är föremål för undersökningen har en diagnosticerad språkstörning och går i en ordinarie förskoleklass. De undervisas delvis inkluderade i den stora gruppen och delvis i ett sammanhang där endast de fyra deltar. Jag vill titta på de olika kommunikativa möjligheter som uppstår för var och en, men även undersöka hur det kan se ut när de fyra eleverna betraktas som en homogen enhet. - Hur många yttranden har eleverna i den mindre respektive den större undervisningsgruppen? - Hur många riktade yttranden har eleverna i den mindre respektive den större undervisningsgruppen? - Hur många ej riktade yttranden har eleverna i den mindre respektive den större undervisningsgruppen? - Hur många initiativ till verbal kommunikation tar eleverna i den mindre respektive den större undervisningsgruppen? - Hur många responser ger eleverna med språkstörning i den mindre respektive den större undervisningsgruppen? Teori Teoretisk utgångspunkt i den här uppsatsen diskuteras i huvudsak ur ett relationellt perspektiv, men kontrasteras också med ett kategoriskt. Samspelsteorier ligger till grund för synen på lärande och den sociokulturella teorin står i fokus. Lärande ses i denna teori som en kombination av mognad och samspel med omgivningen, där dialog, språk och tänkande är avgörande för utveckling. I skolsammanhang innebär det relationella perspektivet att de svårigheter som uppstår ska ses som en obalans mellan individens förutsättningar och behov och omgivningens utformning. Metod Studien bygger på ostrukturerade observationer, vilket i det här fallet innebär att förutbestämda specifika observationspunkter studerats i efterhand, i ett videoinspelat material. Jag har valt att vara observatör som deltagare och graden av min medverkan under observationerna är låg. Vetskapen om att jag är där för att observera är klargjord i förväg, men mitt deltagande är inte aktivt. Fyra elever under betingelserna stor och liten grupp har observerats i fyra olika kontexter. Resultatet av observationerna presenteras i ett kvantitativt underlag som analyserats och diskuterats med kvalitativ ansats. Resultat Resultaten pekar på att var och en av de fyra deltagarna uppvisar olika kommunikativa mönster i de olika kontexterna, där resultaten för tre av deltagarna är likartade och där resultatet för en av deltagarna tydligt avviker. Det framgår att det är svårt att betrakta eleverna som en homogen grupp, eftersom resultaten inte ger några samstämmiga upplysningar om i vilka sammanhang var och en har bäst språkutvecklingsmöjligheter. Det är en stor dominans i antalet riktade yttranden hos samtliga elever. Flest yttranden finner man inte per automatik i de mindre sammanhangen, men för tre av de fyra deltagarna i de sammanhang där en vuxen finns tillgänglig i samtal och samspel. Specialpedagogiska implikationer Genom att speciallärare och specialpedagoger redan i förskoleklass följer och kartlägger språklig aktivitet hos elever med diagnosticerad språkstörning i deras dagliga verksamhet, ges ett viktigt bidrag inför diskussioner kring hur undervisningen bäst organiseras för varje individ ur ett språkutvecklande perspektiv. Vikten av att inte enbart betrakta elever med språkstörning som en homogen grupp i behov av samma interventioner ur språkligt hänseende är tydlig i resultaten. Det är viktigt att iakttaga när vuxennärvaro är nödvändig, när kamrater med språktypisk utveckling kan fungera som dragarbarn eller när liten grupp är att föredra framför det stora sammanhanget.