Att förstå handlingar – En undersökning av uppsåt som bevisfråga och tolkningsfråga

Sammanfattning: Föreliggande uppsats utreder uppsåtsbegreppet i svensk straffrätt. Den avser att undersöka de ontologiska och epistemologiska aspekterna av uppsåtsbegreppet i ljuset av Ludwig Wittgensteins senare filosofi. Syftet är att visa på hur uppsåtet har antagits existera, och vilka konsekvener som kan dras utifrån dessa antaganden. I synnerhet handlar det om hur de påverkar inställningen till frågor om bevisning av uppsåt. Några centrala teman i den svenska doktrinen om uppsåt undersöks, och en underliggande motsättning visas mellan synen på uppsåtet som ett mentalt tillstånd och uppsåtet som en intrinsikal del av handlandet i sig. Vidare undersöks några fall ur praxis för att visa på den skillnad som föreligger mellan hur de klara och de oklara fallen av uppsåt behandlas. I ljuset av den teoretiska bakgrunden som utgörs av framförallt den senare Wittgensteins språkfilosofi hävdas att uppsåt inte kan förstås som ett mentalt tillstånd. Istället föreslås en syn på uppsåt som ett komplext begrepp som förutsätter värdering och tolkning av handlingar. Vidare hävdas att uppsåt inte kan ses som en ren sakfråga, utan att uppsåtsbegreppet överskrider distinktionen mellan rättsfrågor och sakfrågor och inbegriper både rättslig värdering och faktafrågor. Den traditionella problematiken kring uppsåt omformuleras således som en fråga om värdering och tolkning av handlingar. Genom den distinktion mellan regelföljande och tolkning som hämtas från Wittgenstein kan skillnaden mellan de klara och de oklara fallen av uppsåt förstås. Den specifika problematik kring uppsåt som uppstår i de oklara fallen kan då formuleras som en tolkningsproblematik, i motsats till en bevisproblematik.