En unionsrättslig armlängdsprincip inom räckhåll? - En analys av Fiat- och Starbucksdomarna från EU-domstolen

Sammanfattning: Avancerade skatteupplägg och aggressiv skatteplanering av multinationella företag har länge varit en verklighet för EU och dess medlemsstater. Genom prissättningsbesked kan företag tillsammans med nationella skattemyndigheter avtala om hur företagets internprissättning ska se ut de kommande åren och hur företaget ska beskattas i landet. Till följd av skatterättens nationella karaktär och bristen på behörighet för EU att lagstifta på området utan enhällighet, skiljer sig de nationella regleringarna ofta mycket åt och utsikterna för en gemensam skattereglering på EU-nivå är små. Sedan mitten av 2010-talet har kommissionen granskat och underkänt ett antal prissättningsbesked ingångna mellan stora företagskoncerner och enskilda medlemsstater, med motiveringen att de strider mot artikel 107 i funktionsfördraget om otillåtet statsstöd. Kommissionens beslut har blivit kraftigt kritiserade bland annat för att de, i strid med EU-fördragen, försöker harmonisera skattelagstiftning genom att införa en unionsrättslig armlängdsprincip och för den materiella tillämpningen av artikel 107. Efter att tribunalen avgjort två överklagade beslut mot Fiat- respektive Starbuckskoncernen kan det konstateras att kommissionen har rätt att granska prissättningsbesked utifrån artikel 107 i funktionsfördraget, och att tillämpningen av artikeln har gjorts på ett korrekt sätt. I förevarande uppsats presenteras den EU-rättsliga lagstiftningen om otillåtet statsstöd och armlängdsprincipens innehåll och status. Därefter analyseras de två nya domarna i syfte att undersöka deras juridiska argumentation och vilka konsekvenser de kan tänkas leda till. I ett avslutande kapitel ifrågasätts tribunalens slutsatser och det konstateras att osäkerheten som en ny unionsrättslig armlängdsprincip medför för medlemsstater och företag kan komma att få allvarliga följder om inte EU-domstolen ändrar besluten.