Skäl att fundera på oskälighet - En studie om avtalsvillkorsdirektivets genomslag i svensk rätt

Sammanfattning: Denna uppsats undersöker hur avtalsvillkorsdirektivet påverkar bedömningen av oskäliga avtalsvillkor i avtal mellan konsument och näringsidkare i svensk rätt. Direktivet består av artiklar som anger vad som ska utgöra ett oskäligt avtalsvillkor samt de konsekvenser som följer av ett sådant avtalsvillkor. Direktivets artiklar om oskäliga avtalsvillkor har införlivats i svensk rätt genom 36 § avtalslagen. Eftersom EU-rätten har företräde framför nationell rätt måste 36 § avtalslagen tolkas på det sätt som följer av direktivet och EU-domstolens rättspraxis. Därför utreder uppsatsen hur 36 § avtalslagen ska tillämpas på avtalsvillkor som omfattas av direktivet. Slutsatsen är att 36 § avtalslagen ska tillämpas med beaktande av direktivets bedömningsgrunder och direktivets vägledande lista på oskäliga avtalsvillkor. Samtidigt begränsas tillämpningen genom att senare inträffade förhållanden inte får beaktas till konsumentens nackdel. Konsekvensen av ett oskäligt avtalsvillkor är ogiltighet. Det är därför inte möjligt att jämka ett oskäligt avtalsvillkor som omfattas av direktivet. I syfte att ge avtalsvillkorsdirektivet ett effektivt genomslag i nationell rätt har EU-domstolen slagit fast att en nationell domstol måste vara aktiv då den har att bedöma ett avtalsvillkor som omfattas av direktivet. Uppsatsen syftar därför till att utreda hur EU-domstolens rättspraxis påverkar 17 kap. 3 § 2 p. och 42 kap. 8 § 2 st. rättegångsbalken. Det följer av EU-domstolens rättspraxis att en svensk domstol självmant ska pröva om ett avtalsvillkor är oskäligt. Om domstolen finner att ett avtalsvillkor är oskäligt ska domstolen uppmärksamma konsumenten på det oskäliga avtalsvillkoret. Om konsumenten inte uttryckligen invänder får domstolen inte tillämpa avtalsvillkoret. Slutsatsen i denna utredning är att det inte föreligger något krav på åberopande av rättsfakta för konsumenten för att avtalsvillkoret ska ogiltigförklaras vid tillämpning av 17 kap. 3 § 2 p rättegångsbalken. 42 kap. 8 § 2 st. rättegångsbalken preciseras endast av EU-domstolens rättspraxis. Därutöver behandlar uppsatsen frågan om relevant lagstiftning bör anpassas för att överensstämma med avtalsvillkorsdirektivet och EU-domstolens praxis. Slutsatsen är att 36 § avtalslagen bör anpassas. Det främsta skälet för den slutsatsen är att lagtexten i dagsläget tillåter jämkning, vilket inte överensstämmer med EU-domstolens praxis. Det finns även skäl att anpassa 17 kap. 3 § 2 p. rättegångsbalken. Anledningen är att tillämpningen av bestämmelsen i betydande grad skiljer sig från EU-domstolens rättspraxis.