Bland helgon, skurkar och vanligt folk: Heliga dårar i den ryska litteraturen

Sammanfattning: I denna uppsats har jag undersökt den litteräre arketypen jurodivyj eller ”dåre för Kristi skull” och hur denna har utvecklats i den ryska litteraturen. Jag har kommit fram till att karaktärstypen kan porträtteras väldigt annorlunda från hur verklighetens exempel på heliga dårar har framställts i de hagiografiska helgonberättelserna. De underliggande skälen till denna utveckling går att hitta hos Fjodor Dostojevskij, som konstruerade vad som kallas för den ”stiliserade helige dåren”. Denna karaktär har frigjort sig från de hedniska aspekterna av verklighetens heliga dårar och är mer fokuserad gentemot dårskap ”för Kristi skull”. I min analys av karaktärerna har jag tillämpat det som Eva Majewska Thompson kallar för ”den helige dårens kodex”, vilken består av fem binära motsatspar: visdom – dårskap renhet – orenhet tradition – rotlöshet fromsinthet – aggressivitet vördnad – åtlöje För att fördjupa min analys har jag använt mig av den apofatiska teologin, vilken i princip innebär att det är omöjligt att göra några positiva utsagor om Guds natur, och att man enbart kan konstatera vad Gud inte är. Jag har upptäckt att den apofatiska teologin är en användbar nyckel till att förstå den helige dårens natur. Jag har analyserat furst Lev Nikolajevitj Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs Idioten, Stepan Kopjonkin i Andrej Platonovs Tjevengur, och Arsenij i Evgenij Vodolazkins Laurus, för att därigenom framställa analyser av exempel på litterära heliga dårar skrivna under tre olika perioder av rysk historia, då den rysk-ortodoxa kristendomens ställning kraftigt varierat, på grund av Sovjetunionens statsateism och det förnyade intresset för ortodox kristendom i den postsovjetiska tiden. Mina slutsatser till denna analys är att de tre karaktärerna på olika sätt visar karaktärsdrag från helig dårskap – där Mysjkin är det mest framträdande exemplet – och att den apofatiska teologin kan ge nya insikter om den dolde Gudens natur – skuggan som viker bakom hörnet och som enbart kan förnimmas genom den apofatiska teologins negationer.