Passivitetsverkan - En undersökning av inomkontraktuell reklamationsplikt

Sammanfattning: En hel del har skrivits om reklamationsplikten vid avtalsbrott. Trots det är rättsläget fortfarande oklart. Reklamationsplikten vid avtalsbrott är dock enbart en del av den inomkontraktuella reklamationsplikten. Högsta domstolen har under senare tid avgjort ett antal mål där en passivitetsprincip skapat en reklamationsplikt trots att det inte förelegat ett avtalsbrott. Högsta domstolen har i Kravmjölken och Svartöns pris konstaterat att den passivitetsprincipen är en annan princip än den passivitetsprincip som ligger till grund för reklamationsplikten vid avtalsbrott. Uppsatsen undersöker och jämför dessa två passivitetsprinciper för att ge en ökad förståelse för när det föreligger en inomkontraktuell reklamationsplikt. Dessutom kan läsaren få en förståelse för hur de två passivitetsprinciperna samspelar med lojalitetsplikten. För att förstå reklamationsplikten måste man förstå varför den uppstår. En reklamation är en rättsbevarande handling. Genom att reklamera inom rätt tid hindrar man att en passivitetsregel orsakar en rättighetsförlust på grund av passiviteten. Det finns en allmän kontraktsrättslig princip om reklamationsplikt vid avtalsbrott. Både frågan om vilken insikt den icke-avtalsbrytande parten behöver och vilken rättsföljd en utebliven reklamation ska leda till har inget tydligt svar utan bedömningen behöver göras utifrån den enskilda situationen. När det subjektiva rekvisitet, vilket kan kräva insikt eller enbart att den icke-kontraktsbrytande parten borde insett avtalsbrottet, behöver parten reklamera inom skälig tid. En generell regel kan utformas på följande sätt. En part förlorar rätt att göra påföljd på grund av ett avtalsbrott gällande om han eller hon inte inom skälig tid från det att han eller hon märkt eller borde märkt avtalsbrottet lämnar meddelande till motparten. Högsta domstolen har bekräftat att den passivitetsprincip som ligger till grund för den allmänna reklamationsplikten vid avtalsbrott inte är samma princip som ligger till grund för reklamationsplikten när det inte föreligger något avtalsbrott. Denna andra passivitetsprincip kan kallas passivitetsverkansprincipen. Reklamationsplikten som skapas genom passivitetsverkansprincipen uppstår när motparten fått den befogade uppfattningen att parternas mellanhavanden är slutligt reglerade. En icke-uttömmande lista på när motparten en så-dan befogad uppfattning är när (1) en part vet att den andra parten inrättar sig på ett visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig, (2) en part gett intrycket att han eftergivit sin rätt, (3) en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande, eller (4) en part har anspråk på grund av motpartens avtalsbrott och en reklamationsregel har satts ur spel på grund av motpartens grovt vårdslösa handlande eller handlande i strid mot tro och heder. Reklamationen behöver ske inom rimlig tid från det att motparten fått den befogade uppfattningen att parternas mellanhavanden är slutligt reglerade. Rimlig tid är en längre tidsfrist än skälig tid. En generell regel kan utformas på följande sätt. En part förlorar rätt till anspråk med grund i ett avtalsförhållande om han eller hon inte inom rimlig tid efter det att motparten fått den befogade upp-fattningen att parternas mellanhavanden var slutligt reglerade meddelar motparten om anspråket. Det finns betydande skillnader mellan de två passivitetsprinciperna. Av den anledningen är det av stor vikt att en part i ett avtalsförhållande utvärderar situationen som ligger för handen för att avgöra om och när en reklamationsplikt inträder.