Våtmarkers relation till skogsbränder : En litteraturstudie och GIS-analys av intakta och utdikade våtmarker i borealt svenskt skogslandskap

Sammanfattning: Som en följd av global uppvärmning blir det allt viktigare med resiliens mot klimatkrisens konsekvenser, däribland mer frekventa skogsbränder. Då våtmarker kan behålla vatten och ge resiliens mot torka och bränder är det intressant att undersöka relationen mellan våtmarker och skogsbränder. Syftet med detta arbete är att undersöka våtmarkers påverkan på skogsbränder i boreala skogsmiljöer, där frågeställningarna berör antändningsrisk, intensitet, brandskador, areell spridning och utdikning. Arbetet genomförs som litteraturstudie och GIS-analys med fokus på brandspridning. I GIS genomfördes först en multikriterieanalys och sedan en modellering av brandförlopp, i två områden i Hälsingland. Enligt analys och tolkning av resultat är fuktighet, grundvattennivå, vegetation, ytstruktur och storlek de viktigaste faktorerna i våtmarkers relation till skogsbränder. Sannolikhet för antändning, brandintensitet och brandskador minskar alla med ökad fuktighet, ökad grundvattennivå, gott om vitmossa och mindre av annan vegetation. Dessa faktorer gör även våtmarker till bättre brandbarriärer, speciellt i kombination med ökad storlek och heterogen ytstruktur. I motsats är våtmarker med lägre fuktighet och grundvattennivå, större bränsletillgång och träd sämre som barriärer mot skogsbrand och upplever intensivare bränder. Under extrem torka riskerar dock alla våtmarker, i olika utsträckning, att torka ut till den grad att bränder sprider sig över dem.GIS-analysen visar en koppling mellan sankmarker och områden med långsam brandspridning under normala förhållanden, och en stor lokal variation i förutsättningarna för brandspridning. Utdikning av våtmarker försämrar våtmarkernas resiliens mot skogsbränder, och skapar en risk för torvbränder, med allvarliga konsekvenser. En återvätning av utdikade våtmarker skulle förbättra deras brandresiliens.