När sitt bästa inte är bra nog : En essä om att stå mellan kollegor och chef på förskolan

Sammanfattning: Syftet med den här essän är att synliggöra svårigheter i förskolans värld. I förskolan är man omgiven av människor med olika bakgrunder, kunskaper och erfarenheter. Jag som pedagog, ska kunna förhålla mig professionellt till medarbetare, föräldrar och ledning. Men när man uppfattar brister i barnsäkerheten uppstår flera svårigheter. I essän undersöker jag en fråga utifrån två arbetsroller. Dels mot min kollega och dels mot min chef. Hur ska jag som kollega förhålla mig till min medarbetares förmåga att ta ansvar och beslut som kan vara en fara för barnen, utan att kränka henne? Min chef och jag delar inte samma åsikt om vad lösningen på problemet är. Hur ska jag som anställd förhålla mig till att min chef inte tar det beslut som jag uppfattar som ”rätt” beslut, utan att kritisera henne som ledare? Berättelsen utgår från en barngrupp och två pedagoger som gör en utflykt till en närliggande park. Vid avfärd och vid hemgång uppmärksammar jag flera säkerhetsbrister i en kollegas handlingar. När detta vid ett senare tillfälle påpekas för ledningen så tas det inte på det sätt som jag hade förväntat mig. Detta skapar massor av tvivel hos mig. Jag tvivlar på mig själv och mitt sätt att ifrågasätta. Jag tvivlar på min kollega och hennes sätt att ansvara för barngruppen. Samt att jag tvivlar på min chefs förmåga att leda arbetslaget. Med utgångspunkt i min berättelse har jag undersökt hur olika ledarskap kan se ut hos en förskollärare och hos en förskolechef, samt kritiskt reflektera över min egen roll och mina erfarenheter.