Hur påverkar vallfodrets sockerinnehåll insulinresponsen hos EMS-hästar behandlade med en SGLT2-hämmare?

Sammanfattning: Ekvint metabolt syndrom (EMS) är ett sjukdomskomplex som kan skapa stora hälsoproblem för drabbade hästar. Tre huvudsakliga komponenter ingår i EMS: insulindysreglering (ID), fetma (generell eller regional) samt insulinorsakad fång/ökad risk för insulinorsakad fång. Störst fokus ligger på ID, ett begrepp som framför allt används för att beskriva störningar i regleringen av insulinplasmakoncentrationerna. Det leder till hyperinsulinemi på grund av den onormalt höga postprandiella insulinrespons som uppstår vid ID. Hyperinsulinemin orsakar en hormonell obalans som bland annat ökar risken för fång. Vid behandling av hästar med EMS fokuseras det framför allt på en anpassad foderstat samt regelbunden fysisk aktivitet. Flertalet studier har påvisat att innehållet socker och stärkelse i foder har en större inverkan på den postprandiella insulinresponsen jämfört med exempelvis fibrer och fett. Sockret benämns vanligen som lättlösliga kolhydrater eller WSC efter dess engelska namn ”water-soluble carbohydrates”. Att undvika WSC helt i foderstaten är inte möjligt eftersom alla vallfoder innehåller mer eller mindre WSC. I dagsläget rekommenderas att innehållet av WSC i vallfoder för hästar med EMS bör vara <10 % av torrsubstansen (ts) för att undvika hög postprandiell insulinrespons och därmed minska risken för fång. Tyvärr finns det flera hästar med EMS som, trots utfodring med vallfoder med WSC <10 % ts, fortfarande får för hög postprandiell insulinrespons och därmed ändå löper stor risk för fång. I dessa fall kombineras de rekommenderade utfodrings-åtgärderna med medicinsk behandling. En läkemedelsgrupp som används inom humanvården för behandling av diabetes mellitus typ 2 är SGLT2-hämmare. I ett fåtal studier har det undersökts ifall SGLT2-hämmare kan användas vid behandling av EMS-hästar. I den här studien (som är en del av en större studie) undersöktes hur WSC-innehållet i vallfoder påverkade den postprandiella insulin-responsen under behandling med en SGLT2-hämmare. Hypotesen var att hästar utfodrade med vallfoder med högt WSC-innehåll kommer ha högre insulinrespons jämfört med hästar utfodrade med vallfoder med lågt WSC-innehåll under tre veckors behandling med en SGLT2-hämmare. Nio privatägda hästar av varierande ras, kön och ålder ingick i studien. På klinik fick hästarna bland annat genomgå ett fodertoleranstest (meal tolerance test, MTT) där glukos och insulinrespons över tid mättes. Därefter stod hästarna på tre veckors behandling med SGLT2-hämmaren kanagliflozin innan de fick genomgå ytterligare ett MTT med samma procedur som före behandling. Prover på hästarnas vallfoder analyserades för WSC-innehållet. Därefter utfördes statistiska analyser för att undersöka korrelationen mellan innehåll av WSC eller WSC minus fruktaner i vallfodret och arean underkurvan (AUC) för hästarnas postprandiella insulinresponskurva före och efter tre veckors behandling med kanagliflozin. Resultaten visade att WSC-innehållet i övervägande del av hästarnas vallfoder var <15 % av ts. En häst hade ett foder med ett WSC-innehåll på 23 % av ts. Det var ingen skillnad i innehåll av vare sig WSC eller WSC minus fruktaner i vallfodren vid jämförelse före och efter behandling (P <0,05). Behandling med kanagliflozin sänkte den postprandiella insulinresponsen under MTT hos samtliga hästar. I genomsnitt minskade AUC för insulin med 55 %. Ingen korrelation mellan koncentrationen WSC eller WSC minus fruktaner och AUC för insulinresponsen under MTT hos de inkluderade hästarna kunde identifieras. Slutsatsen som går att dra från resultaten är att innehållet av WSC eller WSC minus fruktaner i vallfodret inte har en betydande påverkan på insulinresponsen under ett MTT vid behandling med en SGLT2-hämmare, om WSC-halten i fodret är <23 % av ts. Studien visade på möjligheter för nya behandlingsmetoder för svårbehandlade EMS-hästar med måttlig till kraftig ID.