Planering för trygghet : En undersökning om narrativs betydelse för den fysiska planeringen

Sammanfattning: Sammanfattning Att planera för mer trygga och jämställda miljöer där både män och kvinnor, barn och gamla känner en större känsla av trygghet är väldigt aktuellt inom den fysiska planeringen. Uppsatsen tar avstamp i problematiken om att det finns en vilja att planera för trygghet men att det saknas riktlinjer i hur trygghet och jämställdhet kan uppnås. Uppsatsen syftar till att bidra med en ökad kunskap och förståelse kring möjligheten och förmågan att planera för trygghet genom att se till olika gömda narrativ om trygghet. Problemformuleringen har operationaliserats i tre frågor som senare ska diskuteras. —   Hur genereras kunskap om trygghet inom planeringen?                —   Vilka antaganden om trygghet finns inom planeringen? —   Vilka åtgärder föreslås för att åstadkomma tryggare miljöer?  Uppsatsen teoretiska perspektiv bygger på postrukturalism och intersektionalitet som både är två teoretiska ansatser som ämnar att se bortom det hegemoniska narrativet för att hitta de historier och berättelser som gömmer sig bakom den. Intersektionella perspektivet hävdar att det finns maktstrukturer i samhället baserade på genus, klass och etnicitet som hindrar vissa berättelser från att berättas. Den tidigare forskningen fokuserar på maktrelationer och speciellt den mellan män och kvinnor och den otrygghet kvinnor känner för vissa offentliga platser. Undersökningen av trygghetsvandringarna visar på att det är snarare ålder än genus som påverkar en aktörs upplevda känsla av otrygghet. Vidare ses ungdomar som de aktörer som orsakar otrygghet medan barn och äldre ses som de aktörer som upplever otrygghet. Resultatet visar också på att narrativen är väldigt skilda och att det finns många scener som uppfattas otrygga. Diskussion lyfter problematiken med tanken om kunskap som något objektivt, något som kan legitimera en viss typ av fysisk åtgärd i planeringen. Den kunskap som trygghetsvandringar genererar argumenteras för att vara en reproducering av en redan berättade historia om trygghet. En berättelse baserad på en hegemonisk föreställning om vad trygghet innebär. Vidare diskuteras att de antaganden som finns om trygghet i planeringen inte nödvändigtvis behöver vara sanna. Idén om att genus är en de viktig faktor om man ser till maktrelationer och vilka berättelser om trygghet som har möjlighet att berättas kan ifrågasättas då enligt undersökningen är snarare ålder som avgör aktörers möjlighet att berätta sina historier. Vidare diskuteras hur fysiska åtgärder för att skapa en tryggare miljö kan verkligen leda till tryggare miljöer, huruvida detta är en placeboeffekt kan diskuteras. Utifrån undersökningen samt diskussion har följande slutsatser dragits. Kunskap är en viktig faktor inom planeringen för att legitimera vissa typer av åtgärder. De narrativ som har identifierats visar på att den kunskap som generas är en reproducering av en redan etablerad berättelse över vad trygghet är och vad det innebär att vara otrygg. Vidare visar undersökningen att de antaganden som finns över trygghet inte nödvändigtvis behöver vara sanna. De identifierade narrativen visar att det är snarare ålder som maktfaktor än genus som förklarar vilka berättelser som blir hörda. Vidare visar undersökningen att otrygghet kan planeras bort med hjälp av fysiska åtgärder men då skapandet av en placeboeffekt. För att skapa riktig trygghet behöver det sociala och maktrelationerna mellan olika aktörer tas med in i ekvationen. Mångfalden av personer och berättelser visar på en svårighet att planera för en trygg miljö där alla känner sig inkluderade. Till sist dras slutsatsen att trygghetsvandringarna som medel sätter själva ramarna för vilka berättelser som blir berättade.