Konståkningsskador: skadepanorama och preventiva åtgärder - litteraturstudie

Sammanfattning: Sammanfattning Titel: Konståkningsskador: skadepanorama och preventiva åtgärder – litteraturstudie Bakgrund: Konståkning som tävlingsidrott har utvecklats mycket de senaste decennierna. Konståkning består av fyra discipliner: singelåkning, paråkning, isdans och synkroniserad konståkning. Fysiska krav och tekniska svårigheter fortsätter att öka och konståkare tillbringar många timmar på isen redan i unga år för att möta de kraven. Konståkare i elitklass fortsätter att tänja på gränserna för sin fysiska kapacitet för att få högre poäng på tävlingar. Många timmars träning året runt och de biomekaniska förutsättningarna gör att konståkares muskuloskeletala system utsätts för hög belastning som kan leda till skador. Syfte: Syftet med studien var att genom systematisk granskning av publicerade vetenskapliga artiklar undersöka vilka skador som är mest förekommande inom konståkning, samt vilka preventiva åtgärder som beskrivs i artiklarna. Frågeställningar: Vilka är de mest förekommande konståkningsskador som beskrivs i publicerad vetenskaplig litteratur? Vilka skador beskrivs hos kvinnor och män? Vilka skador beskrivs inom olika konståkningsdiscipliner? Vilka preventiva åtgärder av relevans för fysioterapi beskrivs i publicerad vetenskaplig litteratur? Metod och material: Litteraturstudie. Data insamlades i databaserna PubMed, CINAHL, AMED, MEDLINE och PEDro. Artiklarna som inkluderades var publicerade år 2000-2016 och handlade om skador på det muskuloskeletala systemet som uppkommit enbart i samband med konståkning. Resultat: Tolv artiklar granskades utifrån studiens inklusion- och exklusionkriterier. Förekomsten av skadetyp och skadeområde varierade bland konståkningsdisciplinerna, men skador i nedre extremitet var mest förekommande. Singelåkare visade sig vara mest mottagliga för överbelastningsskador. Idrottare i paråkning och synkroniserad åkning drabbades mest av akuta skador och där var det även vanligt med skador på övre extremitet samt huvudskador. Isdans kännetecknades av låg skadeförekomst. Preventiva åtgärder av relevans för fysioterapi fanns beskrivna och bestod av följande förslag: förbättring av postural kontroll, skridskomodifikation, adekvat styrketräning och stretching, mer frekventa hälsokontroller, standardisering av skaderiskbedömning, val av lämplig skridskostorlek och hårdhet, specifika övningar för upphoppsfot samt utbildningsåtgärder. Konklusion: Överbelastningsskador och akuta skador av olika grad är vanlig förekommande hos konståkare.