Påföljden för mord - standardfall och normalstraff

Sammanfattning: Straffvärdet intar en central position inom det svenska straffsystemet. Det abstrakta värdet, eller straffskalan, ger en utgångspunkt för beräkningen av straffvärde. Med denna av lagstiftaren fastställda ram som bakgrund ska domstolen i nästa steg, i ljuset av försvårande och förmildrande omständigheter, bedöma en specifik gärnings konkreta straffvärde. Av avgörande betydelse för bedömningen är den position i straffskalan som utgör startpunkt. Detta är standardfallet, som anger straffvärdet för en kriminaliserad gärning av viss brottstyp som saknar försvårande och förmildrande omständigheter. Normalstraffet är den påföljd som majoriteten av domar inom en viss brottstyp leder till. Från brottsbalkens ikraftträdande 1965 och fram till 1 juli 2009 var straffskalan för mord fängelse i antingen 10 år eller på livstid. Reformen 2009 syftade till en mer nyanserad straffmätning och höjd straffnivå för det tidsbestämda straffet, varför straffskalan utökades med intervallet 11 – 18 år. Därefter följde två mer renodlade straffskärpningsreformer. Den första genomfördes 2010 och syftade till en generell höjning av straffvärdet för allvarliga våldsbrott. En konsekvens av detta blev att standardfallet flyttades uppåt i straffskalan. Reformen 2014 hade som uttalade motiv att standardfallets straffvärde skulle vara än högre och att livstids fängelse skulle bli normalstraffet för mord. Denna sista reform fick hård kritik. Dels menade kritikerna att straffskärpningarna gick för fort, dels att formuleringen av mordparagrafens lagtext var otydlig. Kritikens krona utgjordes av rättsfallet NJA 2016 s. 3, där Högsta domstolen i princip underkände reformen. Man uttalade att den praxis som gällde före lagändringen, närmare bestämt det uppmärksammade Bajonettmordet, skulle vara fortsatt gällande. Standardfallet för mord skulle därmed ha ett straffvärde motsvarande 14 års fängelse, och livstidsstraffet användas endast vid synnerligen försvårande omständigheter. Två trender kan utläsas av den beskrivna utvecklingen. Det är uppenbart att lagstiftaren skärper såväl straffvärdet för standardfallet som normalstraffet. Det är vidare märkbart att lagstiftaren försöker dra isär standardfallet och normalstraffet. I förarbetena till reformen 2014 uttalades att normalstraffet för mord ska vara livstids fängelse, men att standardfallet ska ligga inom visstidsramen. Uppsatsen menar att detta är en ologisk och rättsosäker utveckling, grundad på politiskt poängplockande som saknar goda skäl för sig. För att kasta ljus över problematiken är straffideologin relevant. I det svenska straffsystemet blandas flera bestraffningsideologier och Jareborg talar om en defensiv modell som utmanas av en offensivare inriktning. Uppsatsen använder dessa som perspektiv på rättsutvecklingen och drar slutsatsen att den offensivare och mindre rättssäkra inriktningen vinner mark på bekostnad av en mer human och eftertänksam.