När barnens trygghet får vika – Om barnfridsbrottets närståenderekvisit

Sammanfattning: Barnfridsbrottet infördes för att stärka det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar brott mellan närstående. Även om rättsväsendet i och med den nya regleringen har fått verktyg att synliggöra och hjälpa dessa barn, finns en faktor som resulterar i en särbehandling av dem i rättstillämpningen. Denna faktor utgörs av lagrummets närståenderekvisit, som kräver att det utsatta barnet ska vara närstående till både gärningspersonen och brottsoffret för det bevittnade brottet. Uppsatsens syfte är att, med hjälp av den rättsdogmatiska metoden, undersöka rekvisitets utformning utifrån såväl legala aspekter som dess påverkan i den praktiska rättstillämpningen. Regleringen belyses ur ett rättssäkerhets- och likabehandlingsperspektiv samt med utgångspunkt i barnperspektivet, eftersom barnen är lagstiftningens skyddsobjekt. Slutsatsen är att dagens närståenderekvisit borde omformuleras så att barnet endast behöver vara närstående till en av personerna i brottskonstellationen. Det skulle möjliggöra en mer enhetlig rättstillämpning, utan att för den skull göra kriminaliseringens räckvidd för bred.