Förbudet mot köp av sexuell tjänst - effektiv lagstiftning eller enbart en ideologisk markering?

Sammanfattning: Under många år upprätthöll Sverige principen att varken kriminalisera köp eller försäljning av sexuella handlingar. Prostitutionen stävjades under denna tid genom kriminaliseringen av koppleri samt genom ett antal sociala insatser. Under sent 1990-tal uppkom emellertid ett krav på att straffbelägga köp av sexuella tjänster vilket ledde till att Sverige den 1 januari år 1999, som första land i världen, förbjöd köp av tillfälliga sexuella förbindelser genom den så kallade sexköpslagen. I samband med sexualbrottsreformen år 2005 upphävdes emellertid nyss nämnda lag och en ny bestämmelse som behandlar köp av sexuell tjänst infördes i 6 kap. 11 § Brottsbalken (BrB) i stället. I förarbetena till sexköpslagen framhölls att prostitutionen medför allvarliga skador för både de enskilda och samhället, att det omkring de prostituerade i regel förekommer en omfattande kriminalitet av olika slag samt att de prostituerade i allmänhet lever under svåra sociala förhållanden. På grund härav ansågs det vara en viktig samhällsangelägenhet att fenomenet bekämpades. I fråga om kontrollen samt efterlevnaden av förbudet uttalades i propositionen att redan kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster och den risk att hamna i en polisutredning som detta innebar, torde vara tillräckligt avskräckande för att ge förbudet effekt. Samtliga myndighetsutredningar som tillkommit för att bland annat kartlägga sexköpsförbudets tillämpning och inverkan på prostitutions-marknaden har konstaterat att gatuprostitutionen minskat sedan förbudet infördes. På senare tid har denna minskning dock stagnerats. Huruvida den så kallade inomhusprostitutionen ökat har man i nyss nämnda rapporter inte kunnat uttala sig om. Det antas emellertid att prostitutionen i dag funnit nya vägar och tagit andra former, till exempel via Internet. Det faktum att prostitutionen flyttar från gatan till mer skyddade miljöer innebär att förbudets effekt enbart når de gatuprostituerade och deras kunder. För att komma åt den mer dolda inomhusprostitutionen krävs mycket stora resurser vilket brottets låga straffvärde inte motiverar. De säljare som är kvar i gatuprostitutionen har efter sexköpsförbudets införande fått en hårdare tillvaro vilket anses bero på att kunderna är färre och att priserna sjunkit. Detta får till följd att kvinnorna erbjuder sexuella tjänster utan kondom mot högre ersättning samt tvingas ta emot fler kunder än tidigare. Förbudet som ytterst tillkom för att värna om de prostituerade tycks således ha lett till att deras situation i stället försämrats. Ett straffstadgande är effektivt om det medför att den kriminaliserade gärningen inte företas. Härutöver krävs att den som överträder förbudet kan upptäckas och straffas. I förarbetena till sexköpslagen uppskattades antalet kvinnor som säljer sexuella tjänster uppgå till cirka 2 500 stycken. Varje kvinna beräknas ta emot 50 kunder vilket skulle innebära att 125 000 män köper sexuella tjänster i Sverige varje år. Ställer man denna siffra i relation till antalet polisanmälningar som tagits upp åren efter det att sexköpsförbudet infördes är man nere på en viss promille. Detta skulle, om de uppskattade siffrorna stämmer, innebära att tusentals sexköpare varje år aldrig upptäcks och bestraffas. Detta beror till stor del på det bevissvårigheter som de facto existerar. Det moment som är en förutsättning för brottet - överenskommelsen om den sexuella tjänsten mot betalning - är i de flesta fall osynligt för polisen. Konsekvensen blir att polisen tvingas gå långt i sina spaningsmetoder och vänta med ingripande tills den sexuella tjänsten ägt rum. Även vid sådana sena ingripanden har det emellertid visat sig vara svårt att få någon dömd mot sitt nekande. Mot bakgrund av de bevissvårigheter som kvarstår samt omöjligheten att upptäcka och straffa majoriteten av de personer som köper sexuella tjänster är det min mening att sexköpsförbudet inte fungerar som en effektiv strafflagstiftning. Sedan förbudet trädde i kraft har regeringen marknadsfört detsamma med avsikt att påverka människors värderingar. Genom straffbudet har man således försökt att åstadkomma en moralbildning som förhoppningsvis på sikt ska leda till även en beteendepåverkan. Som symbollagstiftning har sexköpsförbudet varit lyckat. Det visar inte minst den SIFO-undersökning som konstaterade att hela 81 % av Sveriges befolkning ställer sig positiva till förbudet. Enligt min mening är insatserna inom de sociala myndigheterna nog så effektiva som förbudet när det gäller att hjälpa kvinnorna ut ur prostitutionen. Genom att ständigt informera om utvecklingen och tendenserna inom prostitutionen samt kontinuerligt delta i samhällsdebatten, har prostitutionsgrupperna lyckats stävja mycket av nyrekryteringen till prostitutionen. De kan även hjälpa kvinnorna till en ekonomisk trygghet att bygga vidare på samtidigt som de med missbruksproblem får hjälp. Fenomenet prostitution tror jag emellertid aldrig att man lyckas bekämpa, vare sig med lagstiftning eller sociala insatser. Sexköpsförbudet är enligt min mening i första hand att betrakta som ett normativt straffstadgande som främst syftar till att förändra synen på kvinnan i samhället. Detta syfte är i sig beundransvärt, i vart fall i den mån det tillkommit för att hjälpa de prostituerade kvinnorna till ett bättre liv samt för att förbättra kvinnans ställning i samhället mer generellt. Förbudet tycks emellertid förmedla ett jämställdhetsperspektiv som inte direkt hjälper individen utan i stället försöker värna om den allmänna moralen. Ett förbud som inte kan övervakas och ett brott som inte leder till en påföljd urholkar dock rättsmedvetandet och minskar respekten för andra lagar och regler. Kriminaliseringen tycks inte ha påverkat människors handlande nämnvärt. De som köpte sexuella tjänster tidigare gör det fortfarande vilket leder till att sexhandeln fortsätter att florera, om än i nya former.