Irlandskrisen - En fallstudie baserad på Taylorregeln och optimala valutaområden

Sammanfattning: Den amerikanske ekonomen John Taylor satte på 1990-talet upp en modell för hur styrräntan kan beräknas. Efter att Irland gick med i EMU gav de upp sin egna penningpolitik och lät ECB sätta styrräntan. Vi använder Taylorregeln för att beräkna den optimala styrräntan på Irland gentemot styrräntan satt av ECB. De främsta variablerna för beräkningarna är inflation och BNP-gap. Slutsatsen av dessa beräkningar är att fram till Eurokrisen hade Irland för låg styrränta och därefter för hög. Förklaringen till detta ligger dels i de olika vikterna medlems-länderna har vid beslutande om styrränta samt den konjunkturasymmetri som finns inom EMU. Att ett ledande institut inom EMU anses ha en avgörande roll för att flera medlemslän-der drabbades av en ekonomikris leder in på huruvida EMU är ett optimalt valutaområde. Teorin bakom optimala valutaområden är framarbetad genom Nobelpristagaren Robert Mun-dell. Vi använder hans och flertalet andra ekonomers teorier kring optimala valutaområden och applicerar de kriterier som de har ställt upp på EMU och Irland. Slutsatsen som dras av detta att Irland vid inträdet i EMU anses vara en god kandidat för medlemskap. Dock anses inte Europa leva upp till samtliga unionsspecifika kriterier. Främst är det integrationen på arbetsmarknaden som måste närma sig nivåerna i USA för att uppnå ett optimalt valutaom-råde. Det är på grund av underutvecklingen inom dessa sektorer som EMU ännu inte kan han-tera asymmetriska chocker på ett effektivt vis.