Administrativa frihetsberövanden i utlänningsärenden

Sammanfattning: De centrala elementen i det svenska systemet kring administrativa frihetsberövanden i utlänningsärenden består av det ramverk av bestämmelser som beskriver under vilka förutsättningar någon får tas i förvar, hur länge någon kan hållas i förvar och slutligen vem som har behörighet att ta någon i förvar. Vidare finns det tre områden som är av central betydelse för den som hålls i förvar, vilka tvångsmedel som får användas mot den förvarstagne, rätt till offentligt biträde och slutligen vilken besvärsrätt den förvarstagne har. Rättsutvecklingen har gått från att vara ganska skönsmässig i bedömningen till en period då lagstiftaren uttryckte en vilja att avskaffa förvarsinstitutet om det var möjligt, för att sedan konstatera att behovet föreligger om kravet på en reglerad invandring ska kunna upprätthållas. Förvarsbestämmelserna har ofta varit föremål särreglering utanför de stora reformerna av utlänningslagen. Över tid har rättssäkerheten skärpts, dock förefaller det som om lagstiftaren hela tiden släpat efter med att uppgradera de delar av institutet som tillsammans utgör rättssäkerheten. Ett rättsområde som från början präglats av en godtycklig och summarisk process, och som efter att ha uppnått en godtagbar struktur nu går in i en fas där få lagstiftningsförslag kommer från svensk sida och där rättsutvecklingen drivs av EU-kommissionen och på förekommen anledning av domstolarna. En rättsutveckling som till viss del är oroande då de olika europeiska rättsakterna i viss mån är sinsemellan motstridiga. Detta till trots är de svenska reglerna kring administrativa frihetsberövanden i utlänningsärenden i god överensstämmelse med internationell rätt och håller en hög standard vid en internationell jämförelse.