Domstolens roll och processens ram

Sammanfattning: Detta arbete avser utreda vad mark- och miljödomstolen får göra, måste göra samt vad mark- och miljödomstolen gör i praktiken. Med vad domstolen får göra avses frivilliga initiativ domstolen tar i processen. Exempelvis att domstolen väljer att på olika sett styra processen eller inhämta bevisning. Med vad domstolen måste göra avses domstolen måste förhålla sig till när domstolen fattar beslut. Exempelvis på vilket sett domstolen måste förhålla sig till parternas yrkanden. Domstolen är enligt 12 § ärendelagen skyldig att se till att domstolsärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och får därav också berika processmaterialet för att uppfylla detta krav. Enligt 27 § 1 st. ärendelagen ska domstolen basera sitt beslut på processmaterialet. Till processmaterialet kan parternas och domstolens bevisning räknas samt vad som i övrigt framkommer i ärendet. Som huvudregel skall domstolen enligt 27 § 2 st. besluta om den del av förrättningen som parterna överklagat. Vad domstolen får och måste göra är delvis en fråga om huruvida processen är att ses som en dispositiv eller indispositiv process. Om processen är dispositiv eller indispositiv beror på i vilken utsträckning official- och dispositionsprincipen gäller i processen. Dispositionsprincipen är ett uttryck för parternas inflytande över processen. Om dispositionsprincip präglar domstolsprocessen får processen karaktären av ett dispositivt ärende. Officialprincipen är ett uttryck för domstolens inflytande över processen. Om officialprincipen präglar en domstolsprocess får processen karaktären av ett indispositivt ärende. Vid domstolsprocessen för överklagade lantmäteriförrättningar är 12 § ärendelagen ett uttryck av officialprincipen och ger processen en karaktär av en indispositiv process. 27 § ärendelagen samt 35 kap. 3 och 6 § RB är ett uttryck för dispositionsprincipen och ger processen en karaktär av ett dispositivt ärende. På samma sätt som det är svårt att avgöra exakt i vilken utsträckning principerna gäller för processen så är det också svårt att avgöra ramen för processen. 12 § ärendelagen medför en möjlighet för domstolen att inhämta egen bevisning med materiell processledning. Intervjuade domare och tekniska råd i MMD ansåg att domstolen i praktiken intog en mycket passiv roll och i stort sett aldrig använde denna möjlighet till att inhämta bevisning. Av de domare och tekniska råd i MMD som intervjuades fanns skilda meningar om varför domstolen intog denna passiva roll. Två intervjupersoner ansåg att denna bevisinhämtning stred mot principen om en opartisk domstol. En intervjuperson ansåg att denna bevisinhämtning hade kunnat tillämpas utan problem, men att behovet inte finns. En tredje intervjuperson ansåg att domstolen sedan fastighetsdomstolens tid har ett kulturellt arv av att inta denna passiva roll. I praxis kan man dock se hur domstolen ändå tillämpar bevisinhämtning. Bland annat har man sett hatt domstolen studerar kartor för att mäta avstånd och avgöra om fastigheter har vägförbindelse. I intervjustudien framkommer även hur domstolen inhämtar detaljplaner för att kunna se om fastighetsbildningsåtgärder strider mot detaljplansbestämmelser eller inte. Av de bestämmelser som gäller för processen är det endast 12 § ärendelagen som tillåter domstolen att ta dessa initiativ. Domstolen kan därför finnas tillämpa bevisinhämtning i större utsträckning än de själva anser.