Våld och brott inför barn : En utvärdering av det föreslagna barnfridsbrottet

Sammanfattning: Uppsatsen utvärderar barnfridsbrottet som föreslås i SOU 2019:32. Barnfridsbrottet innebär en kriminalisering av beteendet att låta ett barn bevittna en brottslig gärning som kan skada barnets trygghet eller tillit till en närstående person. Vissa remissinstanser menar att utredningen avgränsar bort skadliga situationer som borde omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen, medan andra remissinstanser ifrågasätter förslagets förhållande till legalitetsprincipen. I syfte att undersöka om det är lämpligt att kriminalisera beteendet, och om det vore lämpligt att göra kriminaliseringen mer omfattande än vad utredningen föreslår, besvarar uppsatsen tre frågeställningar. Till att börja med utreds hur de utsatta barnen skyddas straffrättsligt enligt gällande rätt. De utsatta barnen har ett mycket begränsat direkt straffrättsligt skydd och ett visst indirekt skydd dels genom att gärningspersonen straffas för grundbrottet som begås inför barnet, dels genom en särskild straffskärpningsgrund. Detta begränsade skydd är dock inte jämförbart med det skydd som en ny kriminalisering hade inneburit. Sedan analyseras huruvida utredningens föreslagna kriminalisering är lämplig och om det vore lämpligt att göra den mer omfattande, ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Med utgångspunkt i forskning, gällande rätt och kriminaliseringsprinciper från förarbeten och doktrin argumenterar jag för att den föreslagna kriminaliseringen överlag är lämplig, men att lämpligheten i att låta brottsliga gärningar som inte innefattar något fysiskt eller psykiskt våld omfattas kan ifrågasättas. Jag anser att det vore lämpligt att låta kriminaliseringen omfatta vissa skadliga beteenden som har höga straffvärden, men som faller utanför utredningens definition av gärningstypen. Vidare möjliggör Sveriges åtagande att motverka våld inför barn enligt barnkonventionen ett undantag från huvudregeln att samtliga kriminaliseringsprinciper bör vara uppfyllda, vilket kan användas för att motivera ett visst avsteg från principerna. Slutligen genomförs en sammanvägd utvärdering där jag tar ställning till om barnfridsbrottet bör införas och hur det i så fall bör utformas, med hänsyn till den ovan nämnda kriminalpolitiska analysen samt utredningens och remissinstansernas synpunkter om legalitetsprincipen. Jag menar att barnfridsbrottet bör införas, men föreslår några viktiga ändringar i brottskonstruktionen som hade ökat förutsebarheten och avgränsat det straffbara området i enlighet med mina kriminalpolitiska slutsatser.