Konnektivitetsanalys i Piteälvens avrinningsområde

Sammanfattning: Olika markanvändningar har under en lång tid format dagens skogslandskap och ekosystem. Skogsbruket är den mest omfattande markanvändningen och har alltid varit av stor ekonomisk betydelse för Sverige. Sedan det moderna skogsbruket infördes har naturskogarna fragmenterats i allt större omfattning. Detta har påverkat många arters livsmiljöer och möjlighet till spridning. Myndigheter arbetar idag med att ta fram metoder för att förbättra den gröna infrastrukturen i landskapet och därmed säkerställa arters långsiktiga överlevnad, naturliga ekologiska processer och ekosystemtjänster. I detta arbete analyserades konnektiviteten mellan kända skogliga värdekärnor inom Piteälvens avrinningsområde, genom en känslighetsanalys med tre olika spridningsavstånd. Spridningsavstånden användes som approximation för arters spridningsförmåga. I analysen ingick även att analysera om nyligen kartlagda kontinuitetsskogar kan förbättra konnektiviteten mellan värdekärnorna och vilka kontinuitetsskogar som har störst betydelse för arters spridningsmöjligheter. Hypotetiskt bör konnektiviteten öka vid längre spridningsavstånd samt vid ett tillägg av kontinuitetsskogarna. Kontinuitetsskogarna med störst betydelse borde finnas i fjällregionen och de med minst betydelse vid kusten, med en viss variation vid olika spridningsavstånd. Resultatet visade att det generellt inom Piteälvens avrinningsområde finns god konnektivitet mellan värdekärnorna, speciellt för de längre spridningsavstånden. De tillagda kontinuitetsskogarna kunde knyta samman vissa värdekärnor vilket ökade konnektiviteten. Kontinuitetsskogarna som hade störst betydelse för spridning mellan värdekärnorna fanns, med vissa undantag, nära fjällen och i norra delarna av inlandet. Dessa kan ha en nyckelroll vid en planering av naturvårdsanpassad skötsel och framtida avsättningar inom arbetet med grön infrastruktur, för att bättre kunna bevara den biologiska mångfalden.