Ett offer är alltid ett offer! - En jämförande studie av bevisvärderingen i våldtäktsmål och rånmål

Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att undersöka om det finns skillnader mellan den bevisvärdering som sker då målsägandens utsaga är huvudbevisning i våldtäktsmål jämfört med rånmål samt att resonera kring problematiken kring en sådan eventuell diskrepans för våldtäktsoffer. För att uppfylla uppsatsens syfte görs en rättsfallsstudie för att analysera våldtäktsmålen och sedan jämföra bevisvärderingen med den i rånmål. Rättsfallsstudien riktar in sig på mål där utsagan är den främsta bevisningen och där ord står mot ord. Problematiken kring eventuella skillnader diskuteras utifrån ett viktimologiskt perspektiv. Som en del av problematiken kommer en diskussion att föras utifrån teorierna om rättssäkerhet och rättstrygghet. På grund av det begränsade urvalet av domar måste rättsfallsstudien tolkas med försiktighet. Det resultat som framkommit är dock bekymmersamt och det framstår som att rättsfallen, som bygger på så likvärdiga parametrar som de utvalda målen gör, borde ha en mer likvärdig bevisvärdering, och möjligtvis mer likvärdiga domslut. Det som framgår av rättsfallsstudien som gjorts är att det finns skillnader i hur domstolen värderar bevis i våldtäktsmål och i rånmål då utsagan är den främsta bevisningen. Skillnaderna finns i flera olika moment i bevisvärderingen, i den övergripande värderingen, i de faktorer som tingsrätten lägger vikt vid samt vid kravet på stödbevisningen. I samband med rättsfallsstudien uppstod en känsla av att våldtäktsoffers utsagor oftare betraktas med skepsis i inledningsfasen på ett sätt som inte upplevs i rånmål. Denna känsla baseras bland annat på den övergripande värderingen samt på att det finns större betoning på detaljer i utsagan, målsägandens beteende och stödbevisning i våldtäktsmål. Uppsatsen utgår från ett viktimologiskt perspektiv och Christies tes om ideala offer har valts för att analysera och diskutera bevisvärderingen. Christies tes om Ideala offer tillämpas för att föra ett resonemang kring varför det finns skillnader i bevisvärderingen. Bland annat förs en diskussion kring att våldtäktsoffer sällan passar in i mallen för ett idealiskt offer medan rånoffren och dess förövare har lättare för att uppfylla de kriterier som ställs. Detta kan leda till att offer behandlas olika beroende på vilket brott de varit utsatt för. Det kan även leda till att våldtäktsoffer som inte uppfyller förväntningarna på ett offer få problem med att ses som tillförlitliga och att få sina utsagor bedömda som trovärdig. Slutligen behandlas eventuella konsekvenser av skillnader i bevisvärderingen utifrån teorierna om rättstrygghet och rättssäkerhet. Det tas upp i framställningen att rättssäkerhet och samma principer om förutsägbarhet, likabehandling och skydd mot godtycke även måste gälla ett brottsoffer. Ett högt beviskrav leder till att få eller ingen döms för brott som de inte har begått, men ett för högt beviskrav leder även till att få eller ingen döms för brott som de har begått. Det senare scenariot underminerar brottsbekämpningen. Det självklara valet, att hellre fria än att fälla, kan i det långa loppet leda till att medborgare tappar tron på rättsystemet och samhällets förmåga till brottsbekämpning. För att hitta rätt balans mellan dessa två motpoler måste problematiken hela tiden hållas i åtanke och diskuteras. Det är av vikt att diskutera eventuella skillnader i bevisvärderingen av just den anledningen att det finns så många motstridiga, och som det verkar förutfattade meningar inblandade när det gäller våldtäkt. Dessa fördomar finns bland vanliga människor i samhället, högutbildade som lågutbildade, samt med största sannolikhet även i domstolarna. Alla har en åsikt, medvetet eller omedvetet, om omständigheter som har med sex att göra och alla har olika utgångspunkter och erfarenheter när det gäller sex och våldtäkt. När det gäller rån är frågan inte lika infekterad. Att olika måltyper kan beröra människor på så skilda sätt borde i sig leda till att det vore en självklarhet att ha en levande diskussion om vad som är av vikt vid bevisvärderingen, samt att ständigt resonera kring vad som påverkar eller vad som kan påverka en bevisvärdering direkt eller indirekt. Om alla moraliska betänkligheter och förutfattade meningar om sex skalas bort, borde våldtäkt vara en fullständigt likvärdig situation som ett personrån utan vittnen. Det kan vara omöjligt för rätten att reda ut vad som hänt i de två situationerna, men utgångspunkten borde vara densamma. Alla individer bör gå in i en rättsprocess som jämbördiga individer som inte ifrågasätts, bedöms eller värderas på något annat sätt än sakligt. En person som varit utsatt för ett brott bör alltid förtjäna att bli behandlad på ett likvärdigt sätt, oavsett vilket brott som har begåtts mot personen. Ett offer är ett offer.