Barnets röst i rättsprocessen : Vilka krav ställer rättssystemet på det offentliga biträdets kunskap om barn i LVU-mål ?

Detta är en Magister-uppsats från Stockholms universitet/Institutionen för socialt arbete - Socialhögskolan

Sammanfattning:

Barnens osynlighet i rättsprocessen har diskuterats allt sedan barnavårdslagstiftningens förändring 1982, då socialtjänstlagen (2001:453)(SoL) infördes och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU), tvångslagstiftningen som rör barn och unga. Kritik emot att framför allt barn yngre än 15 år som saknar talerätt tenderar ”försvinna” i LVU-processen har i olika sammanhang konstaterats trots barnkommitténs arbete med förstärkning av barns perspektiv i svensk lagstiftning. Jag har i min forskning valt att utröna vilken kunskap om barn eller barnkompetens som efterfrågas för att företrädaren på ett fullgott sätt ska kunna företräda barn i svåra situationer. Utgångspunkten är de kompetenskrav som anges i lagar och förarbeten, vad forskare sett i sammanhanget och mina egna erfarenheter i tidigare forskningsstudier och praktisk verksamhet. Vad som framkommit är att kompetenskraven handlar om allmän lämplighet och kunskap om både barn och unga samt lagstiftning och rättsprocedur. Inget krav finns uttalat att företrädaren ska vara utbildad jurist. I en enkät ställs dessa frågor till de 23 länsrätternas företrädare i Sverige, av vilka 22 svarat på enkäten som visar att uppdragen går till jurister och advokater. Här framkommer även att länsrätterna inte efterfrågar någon särskild kunskap och erfarenhet vad gäller barn och unga inför förordnandet av barns företrädare. Eftersom sakkunniga numera sällsynt förekommer vid LVU-förhandlingar borde företrädare med kunskap om barns behov och uttryckssätt vara en nödvändighet av rättssäkerhetsskäl. Barnkommittén berörde domstolarnas bristande barnkompetens redan 1997 (SOU 1997:116 sid 113).

Slutligen finns en hög överensstämmelse i svaren från länsrätternas företrädare att barns offentliga biträden och ställföreträdare ej sammanträffar med de allra yngsta barnen och deras vårdare inför LVU-förhandling. Med min forskning vill jag peka på det faktum att kravet på ökad kunskap om barn och kunskap om hur man möter, samtalar med, och som företrädare skapar sig en egen uppfattning utifrån barnets perspektiv inte nämnvärt påverkat aktörer på den juridiska arenan. Trots mångårig debatt och forskningens bevis för det faktum att barns röst inte tydligt framkommer, har rättsväsendet inte påverkats nämnvärt. Intressant är det faktum att länsrätterna (numera förvaltningsrätterna) fortfarande konsekvent förordnar jurister och advokater som barns företrädare, trots att detta varken är lagstiftares krav eller önskemål.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)