AI-paradoxen

Sammanfattning: Derek Parfit är kanske en av vår tids mest kända moralfilosofer. Parfit inleder sin första bok Reasons and Persons med att ställa frågan: vad har vi mest skäl att göra? Hans fråga berör vad som egentligen har betydelse, en fråga som han fortsätter att beröra i sin andra bok On What Matters. Filosofen Toby Ord argumenterar i sin bok The Precipice för att den utmaning som definierar vår tid, och bör ha en central prioritering, är utmaningen att skydda mänskligheten emot så kallade existentiella risker. En existentiell risk är en typ av risk som hotar att förstöra, eller förhindra, mänsklighetens långsiktiga potential. Ord menar att vi idag befinner oss vid en kritisk tidpunkt i mänsklighetens historia som kan vara helt avgörande för om det ens kommer existera en framtid för mänskligheten. Men om vi bör skydda mänskligheten emot existentiella risker, så kan en lämplig följdfråga vara i vilken ordning vi bör prioritera olika existentiella risker. Den svenske filosofen Nick Bostrom har liksom Ord länge förespråkat att existentiella risker bör tas på allvar. Han menar att preventiva åtgärder bör vidtas. I sin bok Superintelligens argumenterar Bostrom, både omfattande och väl, för att den existentiella risk som kan te sig som mest brådskande, och kanske allvarligast, är artificiell intelligens. Bostrom menar att vi har goda skäl att tro att utveckling av artificiell intelligens kan eskalera till den grad att mänsklighetens öde kan hamna bortom vår egen kontroll. Det han syftar på är att människan just nu är den dominerande agenten på jorden och därför innehar en stor kontroll, men att så inte alltid behöver vara fallet. Bostroms tes kunde te sig som okonventionell då den presenterades, men kan även te sig så idag vid en första anblick. Han har dock fått explicit medhåll av personer som Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari och Max Tegmark, som antingen håller med eller resonerar i liknande banor. Även jag själv finner Bostroms antaganden välgrundade. Slutsatsen som många drar är därför att vi bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk som ska prioriteras högt. Jag kommer dock i denna text att argumentera för tesen att vi inte bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk. Tesen följer från en invändning som jag kommer att kalla för AI-paradoxen. Det tycks enligt invändningen som att artificiell intelligens inte kan leda till en existentiell katastrof givet vissa premisser som flera i debatten om artificiell intelligens tycks acceptera. Texten i uppsatsen är strukturerad på följande sätt. I avsnitt 2 kommer jag att återge det övergripande argumentet som cirkulerar i debatten om artificiell intelligens som ett hot. I avsnittet kommer jag också förklara några viktiga termer och begrepp. I avsnitt 3 börjar jag med att titta på den första premissen i argumentet, samt resonera om dess rimlighet. I avsnitt 4 går jag sedan vidare till den andra premissen i argumentet och gör samma sak med den. Väl i avsnitt 5 så väljer jag att presentera min egen idé som jag kallar för AI-paradoxen, vilket är en invändning mot argumentet. I avsnitt 6 diskuterar jag sedan AI-paradoxens implikationer. Avslutningsvis, i avsnitt 7, så ger jag en övergripande sammanfattning och en slutsats, samt några sista reflektioner.