Omedveten oaktsamhet i mål om oaktsam våldtäkt

Sammanfattning: Sedan den 1 juli 2018 bygger våldtäktslagstiftningen i Sverige på frivillig-het, eller samtycke, som det kallas i både facklitteratur och populärkultur. Detta innebär att det som numera ligger i fokus är gärningsmannens uppsåt till det faktum att den andra personen inte deltar frivilligt i en sexuell handling. En annan förändring som gjordes vid införandet av den nya lag-stiftningen var att våldtäktslagstiftningen utvidgades med brottet oaktsam våldtäkt vilket omfattar att en gärningsman varit oaktsam inför det förhål-lande att den andra personen inte deltar frivilligt i sexuella handlingar. I förarbetena till lagstiftningen uttalar lagstiftaren att det är grov oaktsam-het som ska träffas av bestämmelsen och att en medveten oaktsamhet som huvudregel är att betrakta som grov. Men lagstiftaren menar utöver detta att en klart straffvärd omedveten oaktsamhet också kan leda till straffan-svar. Det vill säga de fall då en gärningsman borde ha säkerställt att den andra personen deltar frivilligt i de sexuella handlingarna samt att denne också kunde ha gjort något för att komma till klarhet. Denna uppsats syftar till att utreda vilka omständigheter och/eller förut-sättningar svenska domstolar fokuserar på vid bedömningen av om en omedveten oaktsamhet föreligger och vid bedömningen av graden av oakt-samhet. Uppsatsen inleds med en kortare återblick på de viktigaste reformerna som skett inom våldtäktslagstiftningen sedan brottsbalkens införande 1965. För att uppnå mitt syfte med uppsatsen följer nedslag i för domstolarna rele-vant lagstiftning. Kortfattat redogörs för brottsbalkens reglering av våld-täkt respektive oaktsam våldtäkt samt de kriterier som ska vara uppfyllda. Vidare redogörs för hur lagstiftaren valt att se på medveten respektive omedveten oaktsamhet och vad som utgör grov sådan. I våldtäktsmål ställs domarna ofta inför bevissvårigheter, det saknas inte sällan direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning, vilket gör att par-ternas uppgifter kommer att ligga till grund för domstolarnas bedömning. För att bedöma dessa utsagor tar domstolarna hjälp av vissa, av Högsta domstolen utpekade, kriterier för vad som utgör en trovärdig och tillförlit-lig berättelse. Om dessa kriterier, den fria bevisprövningen och så kallad stödbevisning handlar kapitel tre. Därefter redogörs för rättstillämpningen av omedveten oaktsamhet i mål om oaktsam våldtäkt. Denna del inleds med en ytterst kort återgivning av de för denna uppsats viktigaste slutsatser som Brottsförebyggande rådet, i sin rapport från 2020, kom fram till gällande den nya samtyckeslagstift-ningen. Vidare följer kortare referat av, samt kommentarer till de för denna uppsats utvalda rättsfallen. Inledningsvis redogörs för de två prejudice-rande fallen från Högsta domstolen som rör frågan om oaktsam våldtäkt och därefter följer referat och kommentarer till de tolv utvalda hovrättsfal-len. Analysen leder fram till slutsatsen att det generellt sett råder enhetlighet kring vilka omständigheter som kan påverka bedömningen av graden av den omedvetna oaktsamheten. De bedömningar som gjorts står i alla fall inte i strid med varandra. I tre av de fyra hovrättsavgöranden, rörande omedveten oaktsamhet, som kommit efter Högsta domstolens senaste dom har alla frikänt den tilltalade med bedömningen att hans omedvetna oakt-samhet inte varit klart/påfallande klandervärd. Det är dock för tidigt att var gränsen går mellan en omedveten oaktsamhet av normalgraden går.