Yrkesverksammas syn på barns utsatthet för våld i hemmet under coronapandemin

Sammanfattning: Barns utsatthet för våld i hemmet är ett samhällsproblem som skadar ett barn både fysiskt och psykiskt. Det blir därför av stor vikt att barn får det stöd och skydd som är nödvändigt. När viruset covid-19 bröt ut och orsakade coronapandemin påverkades stora delar av samhället, däribland barnen. Flertalet experter inom ämnet befarade att samhällsförändringarna orsakade av pandemin skulle förvärra våld i hemmet riktat mot barn. I efterhand råder det delade meningar om hur våldet föreföll sig där olika typer av undersökningar motsäger sig varandra. Detta arbete syftar till att undersöka hur yrkesverksamma på Barnahus och Polisen uppfattar de möjliga förändringar som coronapandemin medfört för barns utsatthet för våld i hemmet i Sverige. Detta undersöks med hjälp av frågeställningar; Hur uppfattar yrkesverksamma att förekomsten av våld och den form av våld som utövas mot barn förändrats under coronapandemin? och Vilka faktorer anses ha kunnat påverkat den möjliga förändringen?. Detta har undersökts genom en kvalitativ studie innehållande 7 semistrukturerade intervjuer med 10 yrkesverksamma inom Polisen och Barnahus. Den insamlade datan analyserades genom en tematisk analys där resultatet diskuteras i relation till tidigare forskning och rutinaktivitetsteorin av Cohen och Felson (1979). Studiens framträdande resultat tyder på en förhållandevis oförändrad lägesbild gällande barns utsatthet för våld i hemmet till följd av coronapandemin. Respondenterna presenterar även ett flertal faktorer som kan tyda på att deras upplevelser samt statistiken inte representerar den faktiska brottsligheten och att det finns ett stort mörkertal.