"Jag har aldrig sett havet, men också det kan jag föreställa mig" : En essä om hur skönlitteratur kan bidra till bibliotekariers kompetensutveckling

Sammanfattning: Den här vetenskapliga essän utforskar hur skönlitteratur kan bidra till bibliotekariers kompetensutveckling när det gäller läsfrämjande och demokratiutveckling. Essän visar att det parallellt existerar olika förståelser av vad läsning och skönlitteratur är. Läs- och litteratursyn påverkas av sammanhang och är ständigt föränderlig. Essän kommer fram till att närbibliotekarier arbetar läsfrämjande är det viktigt artikulera vilken läs- och litteratursyn en utgår från.Essän utgår från ett boksamtal som några bibliotekarier har om romanen Brun flicka drömmer. Boksamtalet ingick i en kompetensutvecklingssatsning. I reflektionerna om boksamtalet stiger det fram att skönlitteratur erbjuder nya ingångar och perspektiv att diskutera läsning, skönlitteratur, inkludering och rasism som är några av bokens teman. Brun flicka drömmer erbjuder en plats för samtal som är icke-hierarkiska och där känslor och sinnesintryck får ta plats. Essän kommer fram till, genom att vända sig till Jonna Bornemark, att skönlitteratur kan främja bibliotekariers professionella omdömen. Essän visar att skönlitteratur kan bidra till aktivt lyssnande och uppmärksamhet, vilket kan leda till frågor om vilken värld vi vill ha och vilken värld vi kan föreställa oss.Essän diskuterar positionerna boksamtalets deltagare har till varandra genom Paolo Freires tankar om pedagogik och dialog. Texter av Toril Moi och Elisabeth Hjorth ger perspektiv på samhället, människor, läsning och litteratur, samt relationer dem emellan. Citat från Brun flicka drömmer vävs in i essän för att visa hur romanen är en vän, en samtalspartner, en kunskapskälla och en utgångspunkt för reflektion. Essän cirkulerar kring frågorna vad vi egentligen ska ha skönlitteratur till och varför vi ska läsa skönlitteratur.