Problematisk samverkan kring skolfrånvaro : En diskursteoretisk fokusgruppsstudie

Sammanfattning: Den här studien ämnar undersöka hur samverkan som medel framstår i arbetet med problematisk skolfrånvaro ur ett professionsperspektiv, men även hur yrkeskategorierna identifierar sig själva och andra i uppdraget att samverka. Underlättar, engagerar och ökar effektiviteten med samverkan såsom Skolverket (2009) påstår eller upplevs direktivet som ett hinder? För att nå en djupare förståelse av fenomenet samverkan har kvalitativa fokusgrupper genomförts med socialtjänstens socionomer, skolkuratorer, specialpedagoger och lärare. Det teoretiska ramverket utgår från socialkonstruktionismens idéer där Laclau & Mouffes diskursteori och analys använts. Hur professionernas diskurser fick betydelse och motiverades diskursivt i relation till samverkan kring problematisk skolfrånvaro har således varit i fokus. Resultatet skildrar huvudsakligen ett spänningsfält mellan skolprofessioners diskurser och socialtjänstens myndighetsdiskurs som rör samverkan kring skolfrånvaro, men även mellan skola och psykiatrin. Spänningen är som mest framträdande i talet omansvar där oenighet råder om vem som är specialist eller expert och vems ansvar det är att åka hem till elever. Samtliga skolprofessioner ses tillskriva socialtjänsten som den primära samarbetsparten vid problematisk skolfrånvaro. Här synliggörs den diskursiva makten manifesteras i en myndighetsdiskurs med bristande resurser, krav på dokumentation och åtgärder från skolan vilka genererar samarbete med andra aktörer hos främst kuratorer och specialpedagoger. Specialpedagoger vänder sig till psykiatrins professioner medan skolkuratorer och lärare ser dem som hindrande och sluter samverkan till skolans uppdrag. Utsagor om välfungerande och resursstarka vårdnadshavare talas också om på olika sätt där gradering av begreppen anses problematiskt. En annan upptäckt återfanns i socionomernas utsagor där en osäkerhet uppstod om anmälningar skulle inkomma tidigt eller sent. Osäkerheten indikerar en instabilitet vid bedömningar som också antyds resultera i att skolans behov av samarbete med socialtjänsten brister. Sammanfattningsvis åskådliggör resultatet fyra olika diskurser som talar om begreppet samverkan kring problematisk frånvaro på olika sätt där det dels saknas kännedom och förståelse för varandras uppdrag, dels vilka konsekvenser som kan uppstå då bedömningar och insatser nekas. Här kan särskilt den allians lyftas som specialpedagogerna sågs knyta till psykiatrin eftersom den skulle kunna leda till ett mer individcentrerat perspektiv på åtgärder.